Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

27dec







Det finns ett välbefinnande när jag vaknar på morgonen med dunkla och osammanhängande minnesbilder av mina nattliga drömmar. Det finns en lust att utforska dem, att undersöka om de bär på någon slags hemlighet om mig själv. Möjligheten till självkunskap som ligger begravd där någonstans i djupet av mitt medvetande, talar sitt krypterade språk vid den nattliga sömnens drömska scendekor. När jag erinrar mig drömmarna så framträder oftast absurda, surrealistiska och stundom vackert egendomliga platser där tid och rum inte är linjära på samma sätt som när jag är vaken. Men när jag sover och befinner mig mitt uppe i drömmens illusoriska landskap så finner jag händelserna som utspelas alldeles naturliga och logiska.
Jag tänker att dagen när vi går ur tiden så vaknar vi kanske upp i en annan värld och erinrar oss livet såsom vi erinrar oss drömmarna när vi vaknat på morgonen. Kanske upplevs livet som en alldeles bisarr surrealistisk, men också egendomligt vacker och hänförande resa.
I en annan verklighet efter döden så kanske våra orsakssamband, vår rationalitet och den linjära tidsuppfattningen upplevs som något alltigenom sällsamt och väsensskilt. Som om livet vore en absurd dröm där tid och rum har antagit alldeles säregna och mystiska former. En tillfällig lekplats, ett svindlande äventyrsbad där de jordiska badgästerna provar på att uppleva hissnade åkattraktioner utformade av linjär tid med en början och ett slut.
En del nätter så drömmer jag att jag skriver dikter. I drömmen så känns dikterna alldeles självklara, dikterna lyser av mening och innehåll som en skälvande stjärna på natthimlen eller ett stearinljus tänt i en underjordisk kammare. Men när jag vaknar på morgonen så är det som om dikterna är skrivna av ett annat väsen som talar ett annat språk. Meningen är höljd i dunkla dimmor, formuleringarna kunde lika gärna varit hieroglyfer inristade på stenskivor som man funnit på Mars.
Det får mig att fundera på om jag en dag kommer att sitta där på andra sidan floden lutad mot en väldig ek som står vid ursprungets öga och består av rum, tid och dimensioner bortom våra egna,
en uråldrig ek vars oändliga grenverk blommar av gnistrande stjärnhopar och sjungande nebulosor i den kosmiska nattens svindlande avgrund. Kanske sitter jag där i skuggan av eonernas eviga återkomst med mina gamla texter i handen och läser vad jag skrev. Ett egendomligt språk som tar plats på de svävande sidorna, ett språk som genomsyras av ett gåtfullt och väsensskilt sensoriskt medvetande som skapats av evolutionens jordiska händer. Gäckande bilder målade med det mänskliga hjärtats subjektiva penslar, ett kryptiskt virrvarr av absurda men samtidigt sällsamt drömska färger och linjer.

















Prosa av Androiden VIP
Läst 82 gånger
Publicerad 2020-12-27 18:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP