Plötsligt ser jag en musiker på min väg genom stan
Han sitter vänd mot väggen och spelar cello
Huvudet är lutat nedåt, han lyssnar inåt
vill inte störas av de förbipasserande
blickarna som nyfiket klättrar över
den stängda ryggen
Musiken regnar över mig, står fastfrusen
han tänker känner så mycket
fönster öppnas
Vinden ger en skälvande förväntan
efter det bräckliga vårljuset
din närvaro, din hand
meningen med allt, tacksamheten
och avståndet
Jag lyssnar och smyger runt gråten
ensamheten och saknaden
och skogarna av otrygghet och
den brinnande önskan att bli sedd och
att kunna tro på livet och människorna igen
Stråken snyftar, drar efter andan
kippar efter luft mot väggen
Värken i hjärtat, gömmer mig
bakom mörka glas
lägger pengar i skålen och
tulpanbuketten på marken