Foten träffar underlaget. Nästan. 

Tyngden i dessa marker och det 

kompakta mörkret omkring dess 

punkt. Hon ser sig omkring och 

ibland prövar hon att svara världen 

lika naket som hon upplever den. 

svaren är likt ondskan så vaga och 

undertonen kall och dömande. 

tröttheten och såret som aldrig kan 

läka. Hoppet som ser sig begravas 

om och om. Verkligheten så overklig 

att hon inser att kroppen måste lämna 

det att hon måste fly dra och hon stavar 

sig fram och hon måste tro att det finns 

något där ute betydligt skönare

för visst finns det en trygghet i vardagen 

i den duk hon nedtecknat med så van hand 

De vana rösterna trösten glädjen men skuggorna 

växer och när maktens figurer lämnar rysningar 

i de rum där tryggheten ska bildas lämnas kärleken 

till ångesten i vita oförklarliga rader och hon 

struntar i faderns ord om hennes klokskap deras 

rädsla för det klara hennes signum. 

hon är ju i grunden en snäll människa och på 

senaste tiden känns snällheten som en kusin 

hon inte vågat ringa på länge någon som hon 

ska hälsa på sen sen när allting löst sig, vårens 

tröstrika grenar svävar över kvitters lugn 

sen sen och hon inser att det aldrig kommer ske

nej inte här aldrig här i de blåvitas signum i 

de förvridna märkligas korridorer med jäv utsmetad 

över maktens medel de som inte går att värja 

sig inte längre 

inte mer. Händerna som släpper makten spänningen 

rädslan och besvikelsen som sprider sig ned till varje 

fiber hos den människa som nu gett upp. 

orden som försöker minnas om hon faktiskt kan 

skriva som om hon älskade sitt arbete i grunden 

som inser att hon kan. Kan älska det hon i grunden 

utför varje dag