C min C
Foten träffar underlaget. Nästan. Tyngden i dessa marker och det kompakta mörkret omkring dess punkt. Hon ser sig omkring och ibland prövar hon att svara världen lika naket som hon upplever den. svaren är likt ondskan så vaga och undertonen kall och dömande. tröttheten och såret som aldrig kan läka. Hoppet som ser sig begravas om och om. Verkligheten så overklig att hon inser att kroppen måste lämna det att hon måste fly dra och hon stavar sig fram och hon måste tro att det finns något där ute betydligt skönare
för visst finns det en trygghet i vardagen i den duk hon nedtecknat med så van hand
De vana rösterna trösten glädjen men skuggorna växer och när maktens figurer lämnar rysningar i de rum där tryggheten ska bildas lämnas kärleken till ångesten i vita oförklarliga rader och hon struntar i faderns ord om hennes klokskap deras rädsla för det klara hennes signum. hon är ju i grunden en snäll människa och på senaste tiden känns snällheten som en kusin hon inte vågat ringa på länge någon som hon ska hälsa på sen sen när allting löst sig, vårens tröstrika grenar svävar över kvitters lugn sen sen och hon inser att det aldrig kommer ske
nej inte här aldrig här i de blåvitas signum i de förvridna märkligas korridorer med jäv utsmetad över maktens medel de som inte går att värja sig inte längre
inte mer. Händerna som släpper makten spänningen rädslan och besvikelsen som sprider sig ned till varje fiber hos den människa som nu gett upp. orden som försöker minnas om hon faktiskt kan skriva som om hon älskade sitt arbete i grunden
som inser att hon kan. Kan älska det hon i grunden utför varje dag
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 142 gånger Publicerad 2020-12-28 02:35 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |