Alltid något barnsligt över vuxna overaller,

nu som en insikt att kunna leva igen

där de ligger i kallfarstun, ömsade.

Den tjockaste huden, den som

bara är i vägen, korvar sig i drivor.

Blöta och rökta drivor därtill

med smutsad, eldsmält snö och

all den där förtvivlan som

aldrig var mer verklig i sig.

Vi borde hänga dem på tork

men Bach är på gott humör idag.

Han reser genom rymden, ingraverad

i guld - en solstråle för vilken

tiden är ett mörkt avstånd. Nog med
zugzwang

och allt det där, nog med småmörka ord -

om något ska vara bundet, om något ska vara

utstuderat ska det vara lyriken i våra ådror

där friheten i formerna skapar våra ömsesidiga kroppar.

När rötterna går av ger de ifrån sig ett knäppande ljud av

sprängda skjortknappar vi får gro nya sy nya

med en tändsticka och ett oändlighetstecken

kan vi rädda världens symmetri

är lavskrikans gömmor lika oräkneliga

som den tomma mängden vi delar

är min tunga ett bortglömt löv som slickar solsken

överallt överallt

sprängs frosten till bikupors hål

slår upplivade orkesterverk

tar tiden ett kliv åt sidan

släpper meningarna sina ord

och mjukt varma som smälta sockerströmmar

väntar raderna på nya andetag

piskar vintern våra kroppar

ringer alla jämförelser som

symfonier

orbitaler

kardioider

i sin lega