Vi tar cykeln upp till centrum
Även fast det regnar lite.
Har tid.
Händerna blir blöta och kalla redan innan vi passerat busshållplatsen.
Röda knogar i backen sen
värkande mjölksyra i benen.
Där vi fyller våra lungor
Av ren nödvändighet
Jackorna spänner över bröstet när vi svallar uppför som vågor
Kropparna skriker
Och vi skriker med dem
För att vi kan
För att i tunneln ekar våra röster
Studsar som tankar
Tror det var mina föräldrar som lärde mig det där
Generationer av människor som ekar i grottor ekar tillbaka
Kul är det iallafall
Av någon märklig anledning
Utanför affären sen, vattenpölar att hoppa över, Brunnslock att akta sig för. Finns rulltrappa där inne
På hemvägen är vi krigare
Medvinden föser oss med en varsam hand
Mot något avgörande där framme
En horisont
Att vi kommer hem, uppdraget slutfört, med alla varor i den väska som jag burit på ryggen, är inget vi lägger märke till.
Lutad mot husväggen står Mammas cykel. Hon är hemma nu! Vi rusar in och hinner knappt få av oss ytterkläderna.