Det föll en virvelvind av snö, stjärnorna höll

sig dolda som viken med flödesvattnet.

böjda lagrade vassen höljet, inunder vilan

viskade vårstarren små sagor.

Jag tror jag hörde dem en afton när kylan bet

både kind och öron.

sällan har väl en vinter tecknat så många

oförställda småord i snöfallet.

Den natten gömde sig norrskenet bak

molnformationer,

kanhända någon såg en hund, en drake kanske

ett fartyg med stora segel som lade till 

där våren dukade upp ett bord med tulpaner

vintergäck och snödroppar.

själv sopade jag bron ren från snöflister,

tände ljus I lyktorna och andades ett slag,

tyckte mig höra ord som samlades under moln

frågade mig var vätan ur ögon kom ifrån

strök lätt bort den med handen,

vände tidglaset med sanden

låste sedan dörren mot mörkt och kallt,

hörde sagorna som tiden viskar 

överallt.

jag somnade med en hand mjuk och öm 

däri vill jag leva min dröm.