Stjärnformad lav där varje litet utskott elegant krokar i det närliggande. Grönt gnistrande och av frost glimmande, på botten av urskogens fullkomliga skapelse.
Mjuka och ömsinta golv, låg mig försiktigt bestiga dig. Som ståtliga pelare skjuter tall och gran fram ur golvpaletten sprakande gröna, röda och bruna. Nakna grenar och åldriga enbuskar skapar en labyrint att ta sig fram igenom, djurens välkända stigar skapar en framkomlig väg. Tack för att ni ger skydd mot vind. Talltak, du som skyddar mot regn, släpp fram solens strålar och låt dem nå ner och kyssa min panna. Aldrig, människa, kan du uppnå denna perfektion, var svaret jag fick.