Kallfrontlös viskar vintern
att min skördehöst
Kanske vindlade bort
i att alltid ha halvt liv kvar
Och den vintern som
förfrysa mig skulle
Visade sig varmare
än min vinande mara

Med ålder, mältes mig
min ångest växa bort
Men förkovrad, fann den
förvuxen från nagel till klo
Min ålder, som offer
för att aldrig mig bero
Och åter omdöpt, till nytt kall
för att aldrig växa bort