Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Givetvis är detta en saga, bara som du vet är en del sagor baserade på verkligheten. Bara att den verkligheten och platsen för händelser, möjliga och omöjliga, kan vara i en helt annan del av Norrland. Spontanskriven text i rappet.


Det är lördagen den... (verserad novell)





...fjortonde februari och Lucinda är tio år. Det kommer
att hänga några som olycksbådande moln på himlen
och snön kommer att falla rikligt denna dag. Aldrig har
väl Härnösand legat mera risigt till i tabellen. Laget har

legat i träning länge och idag 'smäller det'. Hon hoppas
förstås men känner på sig det kommer att gå ungefär
som det brukar. Men å andra sidan går det ju att ägna
sig åt andra saker istället. Eftersom det lovar att

'kallt som i helvete' bli, som pappa brukar säga, litet så
där inkonsekvent. Enligt vad hon själv förstår så är det
inte precis kyla och ett ymnigt snöande det stället är
känt för. Idag kan hon i alla fall gå till backen och åka,

där kan hon råka träffa en eller annan bekant eller till
och med 'fiendestyrka'. Kanske kommer hon att vara
som 'på främmande mark'. Men hon har mött utmaningar
förr och det har då slutat litet olika. Det brukar bli en strid

med knuffar och glåpord. Inget riktigt våld, utan mera av
'nederlag' och 'förödmjukelse' åt det ena eller andra hållet.
Men hon ger sig som sagt inte utan vet med sig att hon
kan ta både det ena och det andra. Bäst är det om hon kan

ge svar på tal, när det kommer en gliring. Om det är Helen
som säger något precis när Lucinda skall ta sig till med att
åka utför, då hinner hon förstås inte svara något och Helen
vinner på poäng. Någon gång är det ju nedför gänget skall

åka och är de väl nere så kommer kanske även Lucinda att
vara där. Ju längre tid hon har på sig att fundera på saker
och ting, ju mera laddad kommer hon att kunna vara när
Helen kommer susande. Snart så gäller det. Det går en väg

någonstans i slutet på backen, men det är nästan ingen trafik.
Det går att se efter precis innan ens egen färd utför börjar,
om det är lugnt att åka. Varje gång det kommer ett fordon
brukar åkare vänta med 'sin tur'. Men så fort det ser fint ut,

då åker någon ned med god fart och öppnar sin mun för att
låta tjusningen fara ut i litet olika ljud. Det hörs därför då
och då just rop och skratt även, när någon tar backen i väl
besittning och även ivriga påhejares röster hörs stiga och

falla. Så är det äntligen en tjusad 'fiende' på gång utför.
Helen blir även hon som överöst med jubel och tråkningar.
Just som hon hejdlöst far utför backen kommer det ett
fordon därbortifrån höger. Hon kanske har glömt att titta?

Men trots faran måste hon glida utför i sådan fart att hon
inte hinner stanna eller ens ha en tanke på att kasta sig
omkull. Eller så vill hon inte med förödmjukelsen att ramla
med vilje. Hellre möter hon faran med öppna ögon och tänk

bara om, om hon klarar sig utan att krocka! Det handlar om
hundradelar av sekunder och hon gör ingenting för att väja,
rädda sig undan. Hur det kommer att gå, kan läsaren själv
ta del av, i gott o väl femtonde kapitlet av sagan om Lucinda.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 150 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-01-02 03:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP