Stress med svår oro egna livet stör,
känslorna så sakta, så sakta förgör.
Pressen den inre med "no" koll,
livet förvandlas till moll.
Livet "sackar" inget blir gjort,
varken litet eller stort.
Orons oro ett riktigt plågoris,
kroppens känslor förvandlade till kylig "is".
Kylan "pockar" på gör livet så galet svårt,
varje litet steg tungt , så hårt, så hårt.
Skrattet känns milslångt borta,
vill inte, vågar inte, alla besöken porta.
Med handen på mitt hjärta, min kamrat,
sträck ut din hand, öppna för vännens prat.
Oron behöver handen trygg,
vänd tanke och framåt tillsammans bygg.
Alla kan lösning i sitt tunga nå,
läs ord bara ord du nu förstå.
(skriven till nära vänner som har det tungt med stress och svår oro)
Du är inte ensam, ingen är ensam, ingen ska känna sig ensam.
JS Örjan