Släpper det hårt hållna berget
marken mot vilken min gestalt avtecknas

far igenom ansatser av luft och ljus
toner och mönster
förblindat förbundet

vilar i äggskalsbädd

vältras och landar
i tunn själ

allt så starkt
en tidlös dörr mot alla mina sorger

sen vinden som släcks
när elden tar sin röda blick
uppstånden ur sitt egna frö
och ser in i mig

tack!

atomers utslagna vingar är längre och öppnare nu
ansluter sig