Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Igår och idag har jag tagit del av gammal teve, Twin Peaks, Eureka och Kommissarien Morse, där kan en enkel själ förstå hur insidan må se ut i en manusskapares egenhet till huvud. Jag prisar skatternas återbäring av just 'den gamla goda tiden'...


Fri parkering




Människor med bil kan känna sig lyckliga, själv har jag mina fordon i en bokhylla nära mig. De gör tjänst som dekoration utöver att de samlar på sig sin beskärda del av damm. En del ägare av en Jaguar eller Citroen från före 1975 kan skratta sig lyckliga över att stundom ratta en raritet, en klenod, en antikvitet. Jag menar nu inte de människor som råkar ha 'åldern inne', utan just saker på hjul. Där julsaken inte är ett tillbehör, utan är som mera införlivad i kroppen. Under mina år som felparkerarens väktare, har jag tyckt mig se ett och annat. Dessa upplevelser har lett till en del huvudbry, ja inte för mig personligen då utan för min arbetsledare. Som såg mig som en sådan där typisk medspelare på livets okynniga ocean. Han fick ofta för sig att jag ville bli en 'månadens rekryt', 'månadens anställde', 'årets mesta lappare' eller något annat som har med en sorts tävlande att göra. Själv låg han i litet extra sista tiden då det närmade sig själva upploppet, medan jag själv var precis tvärtom. Jag utövade arbetet mest flitigt periodens första tredjedel, sedan sjönk mitt engagemang stadigt ju närmare målsnöret jag närmade mig. Böjde mig ofta ned som för att knyta skorna då gossen var i så att säga 'faggorna' och försvann så lämpligt ur synfältet för var spanande blick. Mitt försvinnande var en gåta, eftersom den som hade till uppgift att 'bocka av' mig då jag dök upp på morgonkvisten, vid litet olika tidpunkter. Men förstås alltid innan klockan var slagen. Sedan var det bara att lomma in likt en strykrädd hund vid arbetspassets slut. En dag när jag hade frigång, det vill säga att jag var själv istället för att ha en arbetskamrat eller lärling i släptåg, gick jag och åt på Impy. Du vet det där stället ett stenkast från Norrmalmstorg, som bara serverar oliks sorters sallader. Inte varken pixxa, soppa, hamburgare eller stek. Utan det där stället som är upplagt ungefär som en buffé. Det är en massa nedsänkta skålar i en disk där det finns skåp under och de håller skålarna kylda vid en viss temperatur. Som i ett kylskåp ungefär och i varje skål finns det en slev i metall fästad i en kedja. För att slevarna inte skall kunna hamna i någon annan skål bredvid. Så jag tog en tallrik där och köade sedan hela vägen runt, så jag kunde plocka just de saker jag ville ha på min tallrik. Själva tallriken ser ut ungefär som en gammaldags djup skål för soppa. Bara att de inte serverar soppa där, det är självservering och jag lade upp ungefär så mycket jag trodde jag skulle äta och så tog jag ur skålarna på helt egen hand. Sedan jag satt mig vid ett ledigt bord, lade jag in. Jag satt där på min förhöjda stol, som i en bar ungefär, stolen var en pall med bara en låg sarg som stöd bakåt. När jag tillbringat tillräckligt lång tid på det där stället gick jag och satte mig på en bänk i Kungsträdgården. (Ordet finns inte med i skrivprogrammets ordbok, däremot går det att skriva litet olika för stunden påhittade ord den med glädje godkänner utan vidare) Bänken befann sig precis i närheten av en staty jag inte sett förut. Men så var det även några veckor sedan jag satt på den platsen. Jag satt nog och slöade till litet i värmen, men jag somnade inte, utan bara som sjönk ihop litet. Plötsligt fick jag höra en röst som pratade och jag fick för mig att det var just jag som skulle höra den också.
-Öh, du.
Jag slängde ett getöga omkring mig. Men det var inte en människa utom hörhåll. En svart katt satt dock och såg nyfiket på mig och jag trodde några sekunder att den kunde tala. Inbillning förstås, djur kan inte svenska. Danska och Grekiska kanske, där hör en ju ändå aldrig vad de har att förtälja, de som talar lätt ogebripiska.
-Vill du tjäna en hundring?
Jag medger att jag åter intagit en ställning som inte kunde stort imponera på någon. Jag hörde rösten igen och försökte se ut som om jag inte hört något alls. Personen som statyn tillhörde, böjde sig ned och lade en hand på mig axel och jag rös till. Statyn var helt i svart och jag kunde ha givit mig den på att den just rört på sig. Jag skruvade på mig och så tittade jag på den. Den hade visserligen bytt ställning en smula, men ett par gick förbi och såg på den och då var den helt stilla. När vi var ensamma igen började den viska något till mig.
-Du, jag behöver 'go and take a pea'.
Jag häpnade en smula eftersom jag inte brukade göra mig känd för att tala med statyer. Oftast höll de helt tyst och bara stod där som sorgsna rester av det förflutna. Det kändes just då som om jag själv skulle ha velat vara en del av just det.



(Text lagd i utkast 2021 01 03)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 39 gånger
Publicerad 2022-01-18 08:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP