Under den sura jorden,
ligger en själ som under livet upplevde inget annat än slit.
Med stela fingrar och värkande rygg,
högg mannen yxan som skapade en spricka.
För att fylla vagnen som satte av i sitt spår.
Men mannen hade inte råd att vara slö.
Från tidig morgon till sent på kvällen.
Utan att se solens ljus.
Jobbade han i jordens svarta tarmar.
Länge var han borta från hemmets eldstad.
Den fuktiga luften och mörka dysterhet,
behöll löftet om undergång.
Det påminde om att denna plats kunde väl bli hans grav.
Hans fars öde hade slutat så.
En kollapsade tunnel skapade en varaktig tystnad.
Bland rök och damm framkom endast misstro.
I sitt hjärta kände han avsky.
För de människor vars fickor åtog stora summor från de avlidna.
Ilskan bubblade i hans mage.
Han själv såg knappt en penning av sitt eget hårda arbete.
Hans humör blev än mer bittert.
När hans fru och yngsta barn tvingades försörja familjens behov.
Industrins växande girighet.
Gav inget gehör,
för de som garanterade det fortsatta flödet av kol.
Som stals från helvetets hålor.