Under jorden,
ligger en själ som under livet upplevde inget annat än slit.
Med stela fingrar och värkande rygg,
högg mannen hackan som skapade en spricka.
För att fylla vagnen som satte av i sitt spår.
Men mannen hade inte råd att vara slö.
Från tidig morgon till sent på kvällen.
Utan att se solens ljus.
Jobbade han i jordens svarta tarmar.
Länge var han borta från hemmets härd.
Den fuktiga luften och mörka dysterhet,
behöll löftet om undergång.
Han visste att denna plats kunde bli hans grav.
Hans fars öde hade slutat så.
En kollapsad tunnel lämnade en varaktig tystnad.
Bland rök och damm framkom endast misstro.
I sitt hjärta kände han avsky.
För de män vars fickor åtog stora summor från de avlidna.
Ilskan bubblade i hans mage.
Han såg själv knappt en penning av sitt eget hårda arbete.
Hans humör blev mer bittert.
När hans fru och barn tvingades försörja familjens behov.
Industrins girighet gav inget gehör
för de som garanterade det fortsatta flödet av kol.
Som stals från helvetets hålor.