jag fanns nog aldrig här

bara ibland

när dagarna bar något
blått i sina himlar

rörde vid min själ

så att jag föll från skuggorna utåt

jag fanns nog inte här

bara ibland

när

kyssarna
var väldiga eldar som brann på stränderna

på avlägsna öar i vintergatans utkanter


vi målade våra historier på varandras näthinnor

lät dem skörda varandras hjärtan

så att vi stod

liksom viktlösa

och tillhörde inte längre oss själva


jag finns nog inte här

så ofta
bara ibland

när vi dricker iskall chablis i parken

när den himmelsblå harpan i dina ögon
får dagen att vibrera

att sjunga


det spända valvet av intighet och natt

det frostslagna bruset som stiger
ur den bottenlösa rymdens svarta hål
allt det som vi inte är

det obönhörliga svalget

ligger som maktlöst

avväpnat

en kolsvart sparv

som svävar stilla

på avstånd

när din ömma beröring

rör vid natten i mitt bröst

när blodet sjunger

och
glömskan avtecknar sin
blåklingande atmosfär

under mina slutna ögonlock

oövervinnerligheten


viktlösheten

ditt opium

din gungande trädgård

vid alla kalla ljusårs

slutgiltiga


nåd


jag fanns nog aldrig här

bara ibland


när du svävade som en

solgul målning av gustav klimt

bakom alla stängda dörrar


jag ännu inte öppnat