Du snurrade runt, blicken läste av terrängen. Frestelserna låg i dagen, mörkret väntade runt hörnet med sina långa kletiga tentakler. Vägen hade varit snårig och lång, ett tydligt zick-zack mönster. Upp, ned och framåt samt tillbaka igen. Det enda synliga var det som bröt ner. Gatans lockelse blev en farlig vana. Din längtan fanns alltid någon annanstans bland nattens dunkla vindlingar.

I mörkret var ljuset en punkt som var svår att se och känna. Fortsättningen fanns där så nära, men du sprang vidare men kom ingenstans. Bristen på liv, fylldes med kortsiktiga impulser och svettiga feberdrömmar.

Du stupade till slut, en okänd soldat som föll en dag bland dagar. Ruset tog överhanden, giftet forsade in drog ner det enda som betydde något. Vapnet var det sista som talade och livet sögs ut mellan andetagen, tills allt var tyst. Drömmen var över. Döden är så kall.

Var det förutbestämt, en grym och djävulsk plan som en osynlig hand hade skapat. Men där finns valen och alternativen, livets frågor med olika svar beroende på vem man är och vilka man möter.

Där kroppen låg kvar färgades asfalten grå av frosten, bland multnade löv och nedtrampade drömmar. Natten kom och la sin tillfälliga sordin över stadens gator och torg.

En tid har nu gått. Känslan av tid som flytt fyller inga tomrum eller läker alla sår. Ingen kunde greppa att en människa kan försvinna så snabbt.