Vi måste ha klättrat på snön ända hit upp?! Nu ska vi krypa in i skidtältet. Jag släpper ned askar fyllda med bär. Kan knappast bära allihop. Ser dem glida en bit längs slalombacken, sakta runda första kurvan. Någon ask är öppnad, kanske trasig. Det gör inget - eftersom allt är fruset här. Var än bären må stanna.... kommer någon att behöva dem bättre än jag. Förr eller senare i varje fall.... Hur många har överlevt detta ringlande backsystem? Fastän vi kravlar oss in i startanläggningen, är det hög tid att åka ned. Eller gäller det bara dig? Eller mig? Trots vintern känns allt lika lugnt som en söndag på vårkanten. Jag har ju redan lämnat flera bäraskar. Nu måste vi rutscha ned på rumporna. Det går som tur är inte särskilt snabbt.

*    *

*    *

Älgen är liksom insprängd i stenfasaden. Min mobilkamera stirrar älgen rakt i blick. Dess soliga, stora horn påminner om sirliga ornament i någon urgammal skulptur. Rusar ut ur väggen gör älgen ingalunda. Kanske är den snarare en sorts hjort? Jag tar många kort för säkerhets skull [fastän det aldrig brukar funka i drömmar]. Till sist har varelsen tagit några steg mot mitt håll i varje fall. Flyttar mig inte - vet ju att den är oförarglig. Älghjorten kränger sig och råkar ruska till mitt cykelstyre. Vi blir smått förvånade bägge två. Stöten kändes, fast inte så värst. Medan jag vaknar gör djuret en runda på gräsmattan. Undrar om älghjorten tänker stånga mig på riktigt nu?! Läget känns relativt lugnt. Och jag har ju hjälm på. Dock är varelsen icke på väg tillbaka in i sin stiliga stenfasad. Åtminstone det var en skön illusion?!