Det var när jag tog den där cigaretten som insikten kom att jag inte längre visste vem eller vart jag var. Visst, jag satt på min balkong, och visst jag mindes mitt namn. Men i stunden jag tände cigaretten frågade jag mig hur många jag hade tagit den dagen. Det fanns inte längre en gräns för någonting. Det enda jag egentligen kunde förstå, och då menar jag verkligen förstå, var nikotinruset som aldrig riktigt nådde den nivå jag önskade. Dagarna började smälta samman och jag kunde inte minnas när det var det började bli på det viset. Det enda jag hittade i mig själv var ett tyst dunkel av opersonliga tankar och känslor. En fruktansvärt innehållslös tomhet. Utanför skedde det ett dockspel. Människor gick, skrek, körde bil, allt i ett flöde som om en gammal gud försökte pumpa blod och andas i sitt delirium. Jag bar kläder för det mesta, fascinerad av grunge: en stil jag bar för att visa hur lite jag brydde mig om världen “där ute” och dess standarder för mode. Det blev ett varumärke, mitt alldeles egna, unika varumärke, massproducerat av H&M.

Jag mindes inte längre huruvida jag var sjukskriven eller om jag fick pengarna av socialen för att det stod: “arbetsför” i stämpeln som tryckts in i pannan på mig. Oavsett började jag gå till Arbetsförmedlingen. Ett vagt minne sa till mig att det var nödvändigt att gå dit för att få pengar, men någonstans på vägen blev det som en vana, en rutin; ett sätt att repetera veckorna på, precis som cigaretterna. Men i detta limbo av en till synes oändlig kedja av upprepningar, där jag inte längre kunde urskilja någon början eller ände fick jag ett brev från, var det arbetsförmedlingen? Eller socialen? Jag kunde inte minnas. Det enda jag minns var att det var som vilken annan dag som helst.

När jag gick in genom dörrarna var jag en aning förvirrad över den absoluta tomhet som visade sig för mig. Vita väggar, glasruta med en receptionist som förmodligen tog en fika i personalrummet bakom ridån. Växterna stod stilla i hörnen bland de gröna fåtöljerna som om de var plastväxter. Kanske var de det också. Kanske var det för dyrt att hyra in växtvårdare. New Public Management eller vad det var de kallade det. Tanken slog mig att ingenting såg annorlunda ut. Ändå var allt placerat som ett dockhus; som om det var en kopia av någonting som en gång i tiden var verkligt.

Jag knackade på rutan till receptionen. Ingen respons. Jag ringde i klockan. En liten lampa började lysa, som sen slocknade. En ung kvinna kom fram.
- Hej, sa jag. Jag har en tid nu klockan elva.
- Okej, ja. Vänta du på tredje våningen bland de andra.
Hon stängde den lilla glasrutan och försvann igen. “Okej”, tänkte jag. Tog trapporna upp. Precis som hon sa så var det fler där som väntade. Tomhet återigen, trots kön med människor längs en vägg som såg ut att vara från ett sjukhus. Fläkten lät som ett konstant människoskrik. Vi väntade för att få komma vidare i någon form av process som ingen av oss verkade förstå. Vad gjorde vi ens här? Under tiden jag väntade tittade jag på personerna bland mig. Kvinnor, utlandsfödda och äldre stod där med rädda blickar. Jag insåg att även jag var rädd. Som om deras ansikten reflekterade någonting som var svårt att känna på egen hand.

En myndighetsperson klädd i blått, vit hud och blont hår i en tofs som stack ut från kepshålet. Hon gick förbi med en blank namnskylt på bröstet. Jag noterade att det var en pistol som satt på höften. Fläktarna skrek över ljudet av klockan som tickade. Kön rörde sig långsamt. Någonstans i ljudet av skrik började jag inse att det inte var fläktarna som gjorde ljudet. En snabb blixt gick genom min hjärna som visade mig bilder från massavrättningar från andra världskriget och hela kroppen stelnade som reaktion. Jag frågade mannen bredvid mig:
- Vad fan gör vi här?
Han tittade på mig. Klädd i en röd t-shirt med mörk hud, lockigt svart hår under en röd keps. Sedan frös även han till när vakten återigen passerade. Jag gjorde detsamma. Jag stod som i givakt med Döden som sträckte ut min ryggrad. Dörren till trappan på andra sidan rummet, precis framför mig, två eller tre meter bort. Vakten passerade igen och när hon inte längre syntes smög jag med långsamma steg över till andra sidan. Ingen tycktes se mig. Med en svettig hand tryckte jag ned dörrhandtaget, öppnade dörren långsamt och precis när jag skulle stänga såg jag att mannen i rött gav mig en hoppfull blick och sen:
- Stopp!
Ett auktoritärt skrik som en kniv i nacken fick mig att springa ner från första trappan. På en sekund som kändes som en minut vände jag mig om. Jag hade redan insett att det var kört att springa. Den blåklädda kvinnan slog upp dörren med pistolen dragen och utan att tveka tacklade jag henne och bet av hennes öra så hon tappade pistolen. Jag tog upp den och sköt henne i ansiktet. En aning förvirrad blev jag över att det inte kom någon smäll från skottlossningen. Det var en segflytande vätska som sprutade ut från pistolpipan. Som spärma flög det ur den, lika vitt skinande som sädesvätska. Kvinnan skrek som jag aldrig hört någon skrika och jag såg att huden bubblade i ansiktet på henne. Det gick inte längre avgöra vad som var smält hud och vad som var geggan som kom från pistolen. Jag sprang. Ramlade nästan ner för trapporna och slängde mig själv ut genom hela byggnaden och rusade vidare utan att veta vart jag var på väg. Jag tittade på pistolen. Slängde den ut på vägen. Den tomma vägen. Inte en enda bil. Inga bussar. Inga fotgängare, mammor med barnvagnar eller cyklister. Vart var jag ens någonstans? Gatorna såg bleka men bekanta ut. Jag kunde inte avgöra åt vilket håll som var hem. En vit dimma låg mellan husen, över vägar och torg. Vem var jag? Vart var jag?