Januari är en månad utan några dagar, en vidsträckt vinteröken, en grå betongtunnel genom en skandinavisk avgrund mot blå vårvindar och kristallvita snödroppar som tränger fram ur mörkret av våra sargade vintersjälar. Denna livlösa betongtunnel som jag tvingas vandra genom som ett straff smyckar jag med mina drömmar om allt och inget. Drömmar som egensnickrade kulisser, en sol gjord av kartong på vilken jag fäster mitt subjektiva kattguld. En svart gammal scen på vilken lögnen uppträder smyckad med meningslösa eufemismer på en sedan länge övergiven teater i ett land som inte finns.
Träden och landskapet uppvisar sin dystra skuggsida under vinterhalvåret, åtminstone här nere i de sydligare delarna av landet. Det är som om de väldiga ekträden i parken utanför mitt hus saknar själ och hjärta, de är förstelnade skuggbilder av sig själva. Utanför fönstret vid mitt skrivbord ser jag några barn som bygger snögubbar och åker med sina färgglada pulkor vilka avtecknar sig i skarp kontrast mot den smutsgrå snön på gräsmattan. I Skåne är snö en ovanlig raritet nu förtiden, något exotiskt, som om snön är en sakral gåva som faller från förbarmande händer i ovan. Snöflingorna har samma smutsgrå färg som januarihimlen som ligger välvd över staden den här dagen. De ger mig intrycket av vara små flagor av himlen som lossnar successivt, och faller i ett stillsamt flöde ner mot gatorna och människorna som går med sina böjda huvuden på väg hem till värmen.
Och som vanligt finns det i mitt hjärta en vag odefinierad längtan från det som gör mig sorgsen utan att jag vet vad det är som gör mig sorgsen. Vaga anstrykningar bortom blickfånget för mitt inre öga, längtan, sorg, Den eviga dagen som alltid är den samma men ändå en annan.
Jag vet att jag borde göra något mer produktivt med den här dagen. Den finns i mina händer som en formlös lerklump för mig att ge linjer och dignitet till så att mitt liv inte spills ut i onödan, som ett omkullvält mjölkkärl över våta förmultnande löv och svart jord. Alla dagar är som en formlös lerklump att ge gestalt åt, att gravera in mina sirliga initialer i om jag bara kunde hitta kraften att göra det. Men, men, det finns en vällust låta allt vara formlöst, att låta allt bestå av krokiga linjer, att låta livet rinna som ett odefinierat svart vatten genom mina likgiltiga händer. Min enda plan för den här lediga dagen, som är som alla andra dagar men ändå en annan, är att ta en promenad på gatan som löper ut från staden utmed havet och stranden norrut. Jag går helst ut på kvällen när mörkret åter svept in landskapet i sin klarhet och sina tydliga linjer.
Promenader vid havet är som att syresätta själen. Som om mitt medvetande när jag sitter hemma i lägenheten är en hopfälld solfjäder som långsamt vecklas ut i den friska luften. Skepnaderna i mitt abstrakta liv framträder tydligare och mer intensivt vid anblicken av de öppna ytorna, det djupsvarta havet som skimrar svagt av stjärnhimlen ovanför. Tankarna tar form, jag tar form, träder in i en annan gestalt. Tid och rum expanderar, tingen får yta och struktur. Och det är på promenaderna vid den skånska västkusten, som jag får förnimmelsen av att den höga kalla natthimlen ovanför mig flyter ihop med det oljesvarta havet och bildar ett slags rum utan gränser. Som om gatan jag står på ligger på randen av rymdens stjärnbeströdda avgrund. Under denna väldiga majestätiska tingest är jag blott en skalbagge. En insekt vars livshistoria är en parantes. En obetydlig marginalanteckning hastigt skriven i stjärnornas likgiltiga handstil. En parantes i epilogen, i alltings obönhörliga epilog.