vi är många som faller dessa svarta aftnar i januari. jag vet inte om jag är här i den här staden eller någon annanstans. på en motorväg i skymningsdunklet, där jag håller ett gammalt timglas i min hand, med mina bara händer har jag malt ner både Andromeda, Vintergatan och alla gamla fotografier till ett fint, drömskt stoft som just nu rinner från det övre glaskärlet till det undre. i denna skymning, där jag står på en ödslig motorväg i en stad som inte finns, så är det rytmiska flödet, den pulserade övergången från det övre glaskärlet till det undre det enda jag kan se. men senare, när jag vandrat längre in i natten vet jag knappt längre åt vilket håll det rinner, jag kan nästan inte skönja om det vita stoftet rinner uppåt eller neråt,
och när gravitationen slutligen släpper sitt grepp så upphör flödet, stoftet flyter utåt, inåt, neråt, uppåt, ögonblicken viktlösa, ovanför mina kupade händer svävar timglaset med det drömska stoftet av galaxer och inre fotografier