Coronakarantänen ger tillfällen till Play-tittande på film. Senast besågs "Sven Klangs kvintett", ett ädelpekoral speglande 1950-talets krock mellan svensk dansbands- och nordamerikansk beatnick- och bebopkultur, hoptryckt i ett nördigt melodram med krystad dialog men med hög igenkänningsfaktor för en fyrtiotalist.
Denna svartvita film om villkoren för en populärkvintett på skånska landsbygden har i en seriös omröstning fått plats 25 bland 50 svenska biofilmer, antagligen för att den är oemotståndlig i sin nördighet, sina överdrivna klichéer men också för tidstypiska detaljer; brylkrämsfrisyrer, pittoreska konditorimiljöer, påhängsmotorer och kostymeringar på dansgolven. Genomgående är också tidens moralsyn, stammad i arbetarklass och lika svartvit som filmen själv. På en affisch skymtar Ingeborg Nyberg, näktergalen från Sundsvall och min storasyrras skolkamrat i Flickskolan. Flera exteriörer är annars hämtade här från Helsingborg och grannstaden Höganäs.
"Sven Klangs kvintett" är dock mer hör- än sevärd. Christer Boustedts altsaxofon brinner i äkta Charlie Parkerstil rakt igenom de töntiga dansbandslåtar, slagdängor och popbitar kvintetten uppträder med på olika slags tillställningar. Boustedts musikaliska credo blir ett anatema över de stela stilarna inom jazzgenren. "Alla danskar diggar dixieland", blir en grimas åt konserverande krafter både kulturellt och socialt.
En filmad teateruppsättning med medvetna överdrifter men med härlig musik blir en sann nostalgitripp för en gammal fyrtitalist, lateralt uppvuxen med Einar Ekberg, Harry Brandelius, Elvis och Thelonius Monk! Några godsaker har isolationen under pandemin ändå medfört. "Sven Klangs kvintett" gör karantänen mindre svår.