Jag vet inte vad sanningen är innan jag prövat på
dess motsats.
Och eftersom jag följaktligen inte vetat vad jag tycker
är sant
har jag heller inte vetat hur motsatsen sett ut
och smakat.

Men då - när jag stått där i valet och kvalet
har där kanske smugit sig på nåt som folk gärna
vill kalla ångest och som de tolkat som
"psykisk ohälsa" och den dumma psykiatrin
har hakat på och gjort en diagnos av.

Jag har då varit och fingrat på sanningens motsats.

Ångest är det som kallas samvete men som egentligen
borde kallas "sannvete".

När det falska i oss krockar med det sanna ska
sannvetet reagera och hjälpa oss välja rätt.

Om inte sannvetet hör av sig kan det bero
på två saker. Antingen har jag valt sanningen
( utan att alltså ha vetat om det i förväg, OM
valet inte blivit en vanesak som jag vet är min
sanning ) eller är det tyst från andra hållet. Av
någon anledning.

Har jag inget sannvete ?

Kör jag över mitt sannvete ?

Kan jag inte tolka dess "röst" ?

Den som följer sitt sannvete har inget att frukta
och får sova gott om natten.

Två eviga gamla sanningar.

Sanningen har hand om tryggheten
i våra liv.