Ibland känner jag mig som en cykel där kedjan hoppat av mitt i en backe och allt bara snurrar utan att vare sig bromsa eller gasa.

Ibland.

Ibland känner jag mig som den som sitter på cykeln där kedjan hoppat av och allt bara snurrar utan att vare sig bromsa eller gasa och jag far med huvudet före in i bakrutan på den parkerade bil där killen som pratar i mobiltelefon förvånad tittar upp i backspegeln när jag kliver in. Utan att knacka. Utan ens att öppna bakluckan.

Ibland.

Men oftast trampar jag bara på. Eller trampas på. Ibland är det svårt att veta skillnaden. Driver eller drivas. Vi är ett jag och cykeln.