alla i nöd sträcker ut sina händer mot mej och 

jag vill hjälpa alla men jag kan inte för jag har 

bara två armar och hål i minna fickor . så jag kan 

inte mätta så många munar jag kan bara dela mitt

bröd så jag får gå hungrig skälv men det är det värt 

för hur ska jag kunna säga nej till någon i nöd . för 

jag vill så gärna hjälpa till det lättar mitt eget samvete 

i från tyngden som jag bär på överallt ser hungriga och 

fattigare blir fattigare . nöden blir allt starkare i bland dom 

jag vandrar i bland efter min väg det gör ont in mej kanske 

jag skälv snart är där hugrig och ännu fattigare en vad jag är 

jag har mat och kläder men hål i minna fickor . som blir allt 

större med tiden det skrämer mej enormn  vad väntar mej i 

framtiden hunger och elände eller kommer mitt liv att vända 

och bli bättre vad finns där ute i verkligheten för mej . för just 

nu lever jag inlåst i tryggheten med mat och rena kläder men

vad händer när jag kommer ut utan utbildning och jobb ? vad

finns där för mej jag har suttit inne i större delar av mitt liv med 

en så stark länktan ut och hem . men nu vet jag inte längre vad jag

vill friheten skrämmer mej för jag börjar att förstå att jag har

romantiserat allt i framtiden i från en svunnen tid där jag växte 

upp i trygghet innan allt gick fel i mitt liv när min kära mor och 

far levde . och alla var så lyckliga och hadde så dom klarade vardagen 

att leva och äta då inte fattigdomen fanns på samma sätt för nu lever

många i nöd och tar saker för att glömma eller bedöva verkligheten 

för att inte känna smärtan av sin egen nergång i samhället . när allt 

försvinner under deras fötter hela liv som raseras drömmar som

går i kras glädje och skratt som förvandlas till tårar och ånges skrik .