(Han, i början av berättelsen, som skriver den,
har fått heta Sverker, av rena bekvämlighetsskäl.
Jag ville ju inte att det skulle vara jag själv.
Men Sverker kan ju duga så gott som någon
Maria eller Monika, Jörgen eller Göran)

Han vaknade mitt i natten och kunde inte somna
om efter att ha gjort ett som studiebesök på kissa
lätt en. Fick för sig att han i vilket fall kunde tända
datorn och söka skriva en novell. Det fick bli en om
Holger. Som vanligt började han

bara skriva litet planlöst så där. Texten skrev mer
eller mindre sig själv efter bara en liten stund. Han
såg som i en film framför sig och så skrev han vad
som utspelade sig i filmen. Holger tog på sig skorna
i hallen och så ytterkläderna förstås.

Det skulle få utspela sig i Upplands Väsby, vintertid.
Det var länge sedan han var där och hälsade på.
I vilket fall så öppnade Holger dörren och låste den
efter sig med nycklarna i knippan. Stoppade in den
i den lilla påsen av svart svinläder

och ner med den i en liten blixtlåsförsedd ficka.
Han stod alldeles stilla och lyssnade. Det var natt
förstås, klockan var strax efter två och det var tänt
på gården. Gatubelysningen var igång och det hade
fallit snö. Det var vitt överallt

och han hörde bara det avlägsna ljudet av en sådan
där som enstaka bil. Annars var det precis som om
han vore helt ensam i världen. Han styrde stegen
mot trappan och räknade tyst i huvudet. Som vanligt
var det tjugotre steg

innan han kom ned på gatans nivå. Där tog han av
till höger och förbi en stor lokal med fönster som
gick ‘från golv till tak’, nästan i vilket fall. Det var
stora och moderna fönster, mot gatan till. Då han
kom till vägkorsningen gick han

till vänster över gatan och började som traska sig
trottoaren framåt. Det var vitt precis överallt på
marken. För att känna sig mindre ensam började
han gnola på någon melodi och fortsatte sedan
med att vissla. Han gick i

en jämn lunk och stannade då och då för att lyssna.
‘Inte ens en grå liten fågel…’ han fick raden plötsligt
i huvudet, sedan tystade han raden. Han stannade
och lyssnade. Det hade börjat falla några flingor av
snö. Han såg på klockan,

ungefär en timme hade han varit ute. Snöfallet tilltog
och han tittade på himlen. Allt ögonen kunde se var
en vitgrå himmel och så att det föll snö förstås. Strax
såg han inte himlen alls, så präktigt föll snön. Han såg
neråt och hörde plötsligt

ett ljud i fjärran. Han hade passerat chokladfabriken
och försökte se något framför sig. Jackan hade reflexer
både framtill och även bak. Men det var ingen trafik
alls där han stod. Han stod stilla och lyssnade. Nu var
sikten i stort sett noll.

Det var en helikopter, han hörde på ljudet att den stod
i stort sett stilla i luften och hovrade. Han såg ‘inte en
meter’ själv, och piloten såg nog inte mycket han heller.
Holger drog sig till minnes att det som kunde ses nog
var ett blinkande rött ljus

mitt i ingenstans. Från en mast eller en som hög skorsten.
En stund senare hörde han en typisk förändring i ljudet.
Helikopterpiloten hade nog sett det röda blinket, för nu
hördes den flygande tingesten avlägsna sig. Så var den
med ens borta helt.

Holger såg på klockan igen, eller rättare sagt, han gjorde
ett försök. Det gick inte att se något alls, armbandsuret
hade inte självlysande varken urtavla eller visare. Han
försökte se sig omkring som för att urskilja något, men
det var lönlöst.

Plötsligt slutade det snöa och i gatlyktornas avlägsna
sken kunde han plötsligt se. Där han stod var vägen
och runt omkring var det bara en massa träd, skog
om man så ville. Han tittade på klockan, två timmar
och trettioåtta minuter.

Dags att vända om och gå hemåt. Där långt borta såg,
eller kanske rättare sagt, skymtade han en bil, den var
säkert på väg till fabriken. Området var inhägnat av
ett högt staket med inåtböjning högst upp. Det var
nog för att hindra att någon

tog sig in den vägen. Vem ville trassla in kläderna i
staketets översta del, falla ungefär tre meter och som
sedan söka resa sig? För vaddå? Ett försök att nalla
choklad eller någon cykel? Eftersom bommen var
nedfälld var det nog inte lönt

att söka sig på att stjäla en bil. Det var bara några få
bilar parkerade på natten förstås. Holger stannade
då och då som för att lyssna. Ingen fågelsång, bara
ett tågsätt som rasslade förbi och gjorde en kompakt
vit tystnad till ett dovt muller.

‘Kadunka, sssssvish, Kadunka, ssssswish. Den enda
fågel som hördes var skenskarven…’ tänkte han för
sig själv. Ljudet varade en ytterst liten stund och så
var det sådär tyst igen som det kan vara just en natt
mellan onsdag och torsdag.

Snart skulle dagen vakna, med bilar, bussar och alla
sådana där ljud som hörde så vardagen till. Det kunde
börja litet lätt som ett dugg regn ungefär, växte och
sjönk och så var det som vanligt igen. Men han skulle
hinna gå hem igen

innan det verkligen hann sätta igång och… Där såg han
något som rörde sig. Det var alldeles för litet för att väl
kunna vara en människa. Det var inte ens ett litet barn
och det var varken en cykel eller en bil. Det måste vara
ett djur som gick där.

Ibland stannade det och så fortsatte det att gå igen.
Så var det borta. Nej, där dök det upp igen. Holger
hade stannat för att som se bättre och inte ville han
skrämma djuret heller. Så dök det upp en individ till
och så ännu en.

‘Tretton älgar och en bossanova…’, kom för honom i
skallen. Men det var inga älgar. Stort sådär som en katt
ungefär, på avstånd. Men vad det än var så förde de
varken ljud eller lukt med sig. Han räknade dem inte,
utan iakttog bara tyst paraden.

Så var de med ens borta igen, hade försvunnit över till
andra sidan och en mörk skog. Efter någon extra minut
började han traska hemåt igen. Han visste inte när vägen
gått över i trottoar, plötsligt var den bara där och det
enda som syntes,

var att själva vägen var något lägre i snövitt än just bara
trottoaren. Annars var det som sagt vitt och det bröts
bara av skogen på ena sidan och några byggnader på
andra sidan. Sedan var det mera byggnader, enstaka
träd, en bro över gatan och så vidare.

Till slut var han framme vid korsningen. Där stannade
han och så gick han över till andra sidan gatan. Han
valde att gå förbi bankfönstren igen och fram till det
lilla torget, där konditoriet låg tyst och mörkt. Om bara
några timmar skulle det vara

ljust där, människor skulle komma droppande in och
ta sig litet frukost. En kopp hett och en macka eller två.
Själv gick han förbi, tog sig fram till trappan, uppför
den helt sakta och så var han så gott som hemma igen.
Snart nog skulle dagen vakna

och med den slammer, fordon, människor och enstaka
röster förstås. Själv skulle han komma fram till den egna
dörren, snöra av sig skorna, ta av sig och hänga upp sin
vintriga jacka, ta av sig kläderna för inomhusbruk och så
krypa ned i sängen hos lilla vännen.