När mörkret börja falla,
hundratals kistor på rad så kalla.

En kall vind sveper så sakta förbi,
tanken mal, Covid 19 ett lömskt osynligt "fi".

Jag ser och hör hur locken spika,
varje kista lika, så okänsligt lika.

Många liv så sköra fått sitt grymma slut,
alla hittade inte vägen ur viruset ut.

Varför i kistorna alla dessa döda,
blodet kokar mina kinder röda.

Karantän i vår ensamhet instängd,
tid och rum känns mer än hopplöst förlängd.

Drömmar finns i kroppen kvar,
ord varma ord, kramens närhet spar.

Tårar faller för alla som lider,
fylld med svårigheter i dessa tider.
JS Örjan