Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale/ Eva Åberg ... dramatiserad fiktion byggd på lösa grunder... Ett blåbär är en person som inget vet och som absolut inget vill veta, och som alltid svär sig fri vetskap...


Mr X x 2 mord utan gränser...

 

 

likriktade älvar finns inte

då skulle de sina ut med tiden

 

" - Öppna inte dörren för främlingar! Släpp inte in dem i hemmet! Släpp inte in dem på livet! Och inte heller ska du släppa in dem under skinnet!"... farmors röst var gäll och hård för hon menade varje ord... inte som ett dömande till att jag skulle vara på något vis lättfotad... utan med syfte på att främlingar, vissa av dem, inte hade goda avsikter... tillika sade min mor något helt annat...

"- Akta dig för främlingar! Akta dig för snuskiga gubbar där ute!"... klart att mor ville mig väl... klart att det fanns en välmening i uttalandet... men när hon vägrade lyssna när jag berättade om fars kamrats dåd... då var det som om jag hellre då vände mig till en främling... där fick jag bli hörd och han sa att så skulle ingen få göra emot mig, att det var fel...

" - Ja killar de är ju bara kära i er flickor därför håller de på och klämmer på er! Ni vet ju kärlek börjar med bråk och slutar med barnbidrag!"... fröken i skolan och magistern svarade alltid uppnosigt sådär när vi tjejer ifrågasatte att killarna behandlade oss illa på skoltid... ingen vuxen brydde sig om vad det skulle bli av killarna/pojkarna som vuxna... så där var det typ vägs ände för att killar skulle någon gång få veta reglerna...

det var vi tjejer som skulle lära oss att säga nej... vi skulle höja våra röster för att höras... ja men om man inte lärde killarna/pojkarna att lyssna då... om män aldrig lärde sig att lyssna... vad var den känslan besläktad med när jag visste hur det kändes att inte ens bli hörd när jag berättat om vad "han Mr X" gjort emot mig tiotals gånger... så där rasade min tro i ungdomen på vuxna... men tillika min vän Martin han berättade att en skolkamrat på skolan misshandlat honom gul och blå... då hade rektorn sagt till Martin, istället för den killen som misshandlat honom...

jag och Martin satt där och gapade och kände oss så sänkta... jag menar inte ens hemma behandlade de våld som att det skulle vara den som blev nedslagens eget fel... hemma var våld alltid fel väg att gå oavsett... en åsikt skulle inte ge någon rätt att slå... dessutom hade Martin stått upp för en tjej som blivit sexuellt ofredad av den där killen som slog... det var ju inget "sommarlov" typ, att sätta ned foten för tjej-terrorister i plugget...

Martin sade ifrån och varnade att han skulle gå till rektorn och anmäla, och då gav sig tjej-terroristen på Martin... så när rektorn gormat klart på Martin inför tjej-terroristen fick ju han fri lejd på något vis att fortsätta trakassera och terrorisera tjejerna på skoltid... sedan hade rektorn ringt Martins päron, och sagt att Martins uppträdande måste kommit från deras hem... men Martins farsa var ju för bövelen genusforskare och lektor i pedagogik på lärarhögskola... så där fick rektorn avsked direkt...

men den nya rektorn som kom till skolan var inte bättre... han till och med spöade upp eleverna... men det tyckte klassläraren också var något problem som kom hemifrån... jag och Martin undrade från vilket hem de menade... menade de att det kommit från nya rektorns hem, dvs. från när han gick i småskolan... eller att det kom från klasslärarens hem, eller från förra rektorns hem...

Martins farsa var skitförbannad över hur det hade blivit att allt skylldes på eleverna... "- Vad tusan menar de? Att när pedagogerna uttalar sig kränkande emot eleverna skulle det då vara elevens fel, och skyllas på föräldrarna!"... vi tittade på varandra för vi visste att det var fel att klandra eleverna för knäppa uttalanden och handlingar lärare och rektorer utövade... så skrev Martins farsa en skrivelse till skolledningen... då fick han sparken från sitt arbete...

Martin och jag satt under en gran, det hade börjat åska på väg från badet... det var sommarlov men det var en så kall sommar... lika kall som vi kände att klimatet i skolan var... vi ville nästan tro det var isgator i korridoren som väntade när vi skulle tillbaka till höstterminen i åttan... men vi skulle få se mer än vi kunde orka med att härbergera... vi satt väldigt undanskymda under granen... ja ingen utanför kunde se oss... alldeles intill gick en enslig grusväg upp till ett nedlagt grustag... så vägen var belagd med en låst vägbom...

det var då vi fick syn på den förra rektorn på vår skola... han kom i sin pickup med en tjej i vår ålder... han slängde ut henne ur bilen och slet av henne alla kläder... på hennes röst kunde vi höra att det var Malin från parallellklassen... Malin var rätt kaxig tjej men nu skrek hon förtvivlat... vi reste oss men då såg vi att han hade en kniv... så vi hejdade oss en sekund... men Martin var smart, han ropade med så mörk röst han kunde "POLIS!!! Släpp vapnet annars skjuter jag!"... vi såg då att han avslutade och stack till sin pickup och rivstartade och for därifrån...

vi sprang fram till Malin för att hjälp henne... hon var svårt chockad och medtagen så hon kunde inte resa sig... vi frågade om hon kände förre rektorn... hon sade att det var hennes mammas nya pojkvän... vi kollade på varandra av fasa... Martin lyfte upp Malin och jag klädde på henne... sedan gick vi hem till Martins föräldrar och berättade allt...

när vi följde med till polisen för att göra en anmälan ville polisen inte tro på någon av oss... istället tog polisen inte upp anmälan utan körde hem Malin till hennes mamma... på kvällen kastade Malins mamma ut sin dotter... Malin kom på natten hem till mig... mina föräldrar lät henne sova över och vi åt frukost på morgonen... men mina päron visste inte vad som hänt... Malin ringde sin pappa som flyttat till Lycksele... han kom och hämtade henne... det var en sorgens dag att se Malin så trasig och nedtryckt... jag och Martin såg aldrig Malin igen...

några veckor senare läste vi på löpet att de hittat en kropp i älven... vi tänkte att det var Malin och nästa dag berättade Martins farsa att det var hon... vi kände att nu var det inte längre att betrakta som en våldtäkt utan nu var detta ett mord... Martin och jag gick till polisen för att göra en anmälan...

men återigen ville polisen inte lyssna på oss... då kom Martins farsa på att han kände en grävande journalist... så när vi kom hem till Martin ringde hans farsa sin kompis Axel... han däremot var direkt på och ville skriva om detta... han sa:

"Likriktade älvar finns inte - en källa mynnar den alltid ur! - annars skulle älven sina ut med tiden "...

hur som helst spelade inget någon roll vad någon gjorde i slutänden... Malin kom inte tillbaks till livet för att alla visste vad som nu var rätt att göra... och ingen av oss kunde förstå hur det kommit sig att ingen lyssnade... dock skulle vi snart bli varse varför... men det kom något fint in i sommaren innan dess... vi skolkamrater samlade oss och började ha möten i mindre grupper... varje grupp tog reda på fakta om något ämne inom ett visst bestämt område... sedan hade vi stormöten och rapporterade till varandra vad vi lärt...

allt fler elever lärde sig sina egna rättigheter... de skrev skrivelser och bad deras föräldrar skriva under dem... sedan postades skrivelserna beroende på vad det gällde till rätt instans... politiker uppvaktades med dessa eller tjänstemän på myndigheter... dessutom lärde vi elever känna varandra och stärktes i våra relationer... vi hade bad-möten eller disco-möten och andra gånger mindre protestmöten... innan konserter och efter dem smög vi ut flygblad till intresserade vuxna ungdomar i frågan om pojkars och flickors berättelser om skolsituationen...

fler och fler vuxna ungdomar slöt upp på protestmöten och lärde oss mötesteknik etc. etc... det var för mig och Martin en riktigt underbar tid att känna vi kunde sätta oss emot att vi tystades ned... fler och fler kvällstidningar började följa oss eller bjöd oss på korvgrillning och samtidigt fick de sina intervjuer... ingen ungdom ville visa sina ansikten så det var endast fötter med i nyhetsreportage... och de som kunnat hade tagit sina föräldrars skor de gångerna... olika platser varje gång och alltid beredda att tjuvringa snuten för en skenmanöver... vi ville inte ha med polisen att göra eftersom de ändå inte trodde oss...

Martins farsa och Axel den grävande journalisten var riktigt stöttande och fixad bussar åt hela kollektivet när vi behövde... Axel filmade och dokumenterade och skrev för olika sociala tidskrifter för att lyfta frågorna vi hade på agendan... det började med enklare idéer för att sedan efter ett par artiklar när intresset väckts hos läsarna ges större artiklar med mer rediga synpunkter... tillika presenterades rapporter från oss elever om vad vuxna i skolan skapade för ett klimat... och den sista artikeln lades ut dagen innan Malins begravning 8:e augusti...

Malins mamma var nu också med oss... hon hade nu vågat polisanmäla sin pojkvän men ännu var hon inte helt trodd av polis och åklagare... därför hade Axel riggat en rekonstruktionsfilm som sändes till en domare Axel var bekant med... nu var vi samlade och starka i oss själva och som grupp... vi fanns där för Malin skulle få upprättelse och krävde rättvisa för henne...

begravningen var mycket stillsam och fin... hela kvarteret kom för att visa sin kondoleans... Malins mamma var helt förstörd och alla såg även hennes blånader och sår över hela hennes kropp... alla kände de måste göra något nu... den föredetta rektorn kom när alla var på väg till begravningskaffet... han var stupfull och viftade med sin jacka som han försökte klappa till dem han kunde med... Axel höll avstånd och filmade allt...

Malins mamma sprang in till prästen som ringde efter polisen... de betraktade det hela som oskyldigt och kom aldrig ut... i prästgården där alla samlats trängde sig den föredetta rektorn in med våldsamt slagsmål till följd... han skrek fula ord till Malins mamma, välte bord och sparkade i väggarna... prästen och kyrkvaktmästaren försökte avvisa marodören men blev nedslagna... ingen kunde finna sig i att polisen inte ingrep... hela prästgården var i ett totalt kaos... flera försökte ringa till polisen men de svarade bara att det skulle vi få klara upp själva...

det var Martins farsa och min som till sist övermannade marodören... men nu var allt redan förstört och Malins mamma var i chock... hon kände nu att hon skulle vara tvungen att flytta till okänd ort... Malins pappa grät hela tiden så att han skakade i hela kroppen... det var så smärtsamt för han visste ju vem som förstört livet för dottern Malin... Martin och jag kände att om polisen från första början lyssnat på oss då hade Malin levt... vi samlade gruppen och bestämde oss för att gå och hämta polisen och tvinga dem att ta med marodören till en fyllecell...

när vi mötte polisen var de först avvisande och förlöjligade oss ungdomar... men då bad Hedda, gruppens ordförande, att få ringa ett samtal till sin pappa... Hedda räckte sedan över luren till en av poliserna och då ändrade de sig... nu följde de med och körde flera av oss till och med hem först... polisen såg förödelsen när de kom upp och fick bakläxa av prästen så det stod härliga till... Malins mamma var gul och blå och Malins pappa var blodig i ansiktet för marodören klappat till honom med en piassavakvast... polisen gick med på att avyttra den föredetta rektorn...

lugnet sänkte sig sent den kvällen över kyrkan... Malins föräldrar satt i sin syrenberså med flera av föräldrar från Malins klass... de pratade och grät tillsammans och funderade över hur de skulle kunna lösa mordet på Malin... den före detta rektorn var skyldig, det var nu alla överens om... men Axel hade snokat lite kring det hela och var lite osäker... han visade min och Martins farsa en film, då Axel förföljt en man som tvingade sig till sex med minderåriga...

Axel hade skickat filmen till en dagstidning... för det var en uppsatt och ansedd affärsman i trakten med familj, hustru och tre små barn, på filmen... Axel ville inte gå till polisen för han misstänkte att kanske var polisen involverad på ett hörn... antingen skyddade polisen en brottsling eller så visste Malin något som polisen inte ville skulle avslöjas... kanske var polisen duperad eller köpt... den natten somnade Martin och jag i soffan skavfötters...

våra morsor bredde om oss och tog en bild med polaroidkameran... så nästa morgon stod det en dukad frukostbricka med kortet på till oss där de skrivit "de sovande hjältarna"... i allra högsta grad kände vi oss som hjältar... och det var dessutom hela vår grupp som kammade varje hörn efter information, vittnen och skrev protestlistor mot hur flickor och pojkar behandlades olika i skolan och i samhället...

fortsättning följer...




Prosa (Novell) av Solstrale/ Eva Åberg VIP
Läst 82 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2021-01-15 10:05



Bookmark and Share


  Maria Sundelin VIP
Väldigt bra fångat
2021-01-15

  AiA Maria den fria VIP

Belysande
Obalansen
som fortsätter
att styra
så länge som
rädslan har makten

Tack för dina upplysta ord som gör det svårare att blunda!


<3<3<3
2021-01-15

  Lena Staaf VIP
Spännande text med viktigt ämne. "Gråt inte, organisera er!"
Novellen tar upp viktiga saker: Att det accepteras att pojkar beter sig illa mot flickor, att offren skuldbeläggs, att vuxna inte vill se vad som händer, att rektor och lärare på skolan är oerhört viktiga som förebilder för barnen och ungdomarna. Men att det också finns modiga och rättänkande både ungdomar och vuxna.
2021-01-15

  Marita Ohlquist VIP
En dramatisk text, som scener ur en rysare!
Inväntar fortsättningen.
2021-01-15
  > Nästa text
< Föregående

Solstrale/ Eva Åberg
Solstrale/ Eva Åberg VIP