Det är svinkallt i januari. Hjärtslagen känns frostskadade och jag fyller år bortom flyttfåglarnas återkomst, men du hävdar att jag är en psykologisk illusion som inte blivit född i stenbockens tecken.

Snötäcket utanför fönstret är trasigt av olika sorters spår. Jag bevisar min existens för dig genom att följa avtrycken. Det är då jag ser sprickor i himlens hörn precis sådär vi sagt om oss själva.

Åklagaren sitter på sängkanten, yrkar på livstid i rymden och du tycker det är okej i ditt stjärnprydda nattlinne. Du säger ingenting om ljusen i marsipantårtans brutala effekt på självbilden.

Jag finns, jag lever och tänker utan att vara överens med domstolen, även om du inte ser mig längre minns jag sommarnätterna vi gick igenom. Det var mördande vackert att älska alldeles intill en tatuerad Merkurius.

____