Jag minns fortfarande ganska tydligt den första gång som jag besökte stugan. Det var en solig dag i slutet av våren eller i början av sommaren 1967. Jag var ungefär tre och ett halvt år och med mig hade jag min pappa och min mamma (som bar min lillebror i sin mage).

Paret som sålt sin stuga till oss hade ännu inte flyttat ut, så de var på plats tillsammans med sin son som var i min ålder, eller kanske något eller några år äldre.

Jag kommer ihåg att det på husets fasad satt en liten svensk flagga av den sort som brukade pryda Malmö Lokaltrafiks bussar på allmänna flaggdagar. Det visade sig att pappan i familjen var busschaufför och hade fått flaggan på sitt jobb. Jag blev svårt förtjust i denna nationalsymbol och innan vi skulle gå därifrån bad jag att få flaggan. Pappan sa att de skulle lämna kvar den så att jag kunde få den när vi flyttade in, men på tre och ett halvt-åringars vis krävde jag att få flaggan omedelbart. Att detta inte tillmötesgicks uppfattade jag som en katastrof fullt jämförbar med Jordens undergång.

Jag började därför gråta och skrika hejdlöst, som man gör när Jorden går under, och det fortsatte jag med även när vi börjat gå från stugan. Men vi hade bara hunnit ett tiotal meter när kolonistugeförsäljarnas son kom springande efter oss med flaggan i handen. Han gav flaggan till mig och därmed var ordningen i mitt tycke återställd.

Inte långt därefter flyttade vi in i vår nyköpta kolonistuga. Jag hade innan sommaren -67 endast upplevt tre somrar i mitt liv. Och samtliga dessa hade jag till största delarna tillbringat på Möllevången i Malmö, eftersom det var där vi bodde. Så att nu plötsligt spendera den varma årstiden på en plats som Jägershill var naturligtvis en stor förändring till det bättre, även om jag också gillade Möllan. Där satt till exempel en massa farbröder under statyn Arbetets Ära och drack öl. Och i all min oskyldiga naivitet tyckte jag att de var spännande.

Handeln på Möllevångstorget var också kul och att där tillsammans med pappa köpa en säck potatis eller tillsammans med farmor köpa en lott och vinna en stor nätkasse med konserver kändes som äventyr. Tillvaron på Jägershill var betydligt lugnare, inte minst med tanke på att jag under de första åren sällan lämnade vår trädgård, men samtidigt var det väldigt njutbart och idylliskt.

Tystnaden avbröts ibland av högtalarröster från Jägersro i samband med travtävlingar. Det lät spännande och lockande. Minns fortfarande att det vanligaste ordet som hördes var "kör". Kommer också ihåg att samtliga högtalarröster tillhörde farbröder. Den som känner till något om dagens Jägersro vet att så är det inte längre. Numera hörs även kvinnliga röster ur högtalarna. Det verkar med andra ord som om jämlikheten har kommit även till travbanan.

Eftersom jag i början som sagt inte rörde mig så mycket i området, i alla fall inte ensam, så hade jag inga kompisar att leka med på somrarna - förutom min bror, när han väl var född.

Men i början på sjuttiotalet hade jag utökat mitt revir och det var då som jag lärde känna Pierre, som var ett år yngre än mig. Jag bodde på Gladiolusgången (vilket det tog lång tid innan jag kunde uttala), ungefär i mitten av området, medan min nyvunne kompis bodde på den sista gången, tillsammans med sina föräldrar i hans farföräldrars stuga. Den gången var Jägershills kortaste, eftersom där bara fanns två hus. Idag finns i slutet av gången en grind via vilken man kan lämna kolonistugeområdet. 

 

Men på sjuttiotalet fanns där i stället ett stängsel som vette mot Jägersro. Som tur var hände det ofta, faktiskt varje sommar, att någon vänlig själ hade klippt upp stängslet så att det inte längre förhindrade exkursioner in på det lockande och egentligen förbjudna området.

Mitt allra första minne av Pierre (och hans pappa) utspelar sig faktiskt precis utanför den trasiga avspärrningen. Min kompis är sju år och jag följdaktligen åtta och jag står och tittar på när hans far (som var svetsare på Kockums) lär honom köra moped. Det går till så att pappan sitter på pakethållaren till sin egen moppe och håller koll och instruerar medan hans son kör fordonet.

Kanske inte så konstigt att Pierre blev motorintresserad, för som min fader brukade säga: "Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli." Och under hela sin uppväxt byggde Pierre plastmodeller av bilar och ritade bilteckningar. Och när han var arton tog han körkort och köpte en Opel Rekord. Han hade hellre velat ha en Ford Mustang av 69 års modell, men det hade han inte råd med.

Nåväl, åter till Jägersro. Tillsammans med min kompis började jag snart utforska området innanför det uppklippta stängslet. Inte minst den del av Jägers där den nya travbanan nu, nästan femtio år senare, ska byggas. På den tiden fanns där främst ett militärt övningsfält som inte var avspärrat och därför utgjorde en fantastisk lekplats - inte bara för värnpliktiga.

På fältet fanns ett inhägnat förråd och det var fascinerande att fundera över vilka militära hemligheter som eventuellt gömdes där inne. Det fanns också två bunkrar, som vi kallade dem, på fältet. Det var två små olåsta underjordiska betongrum som det var mycket spännande att använda som lekstugor.

Efter några år tillkom också några enmansskyttevärn, som i princip var nedgrävda trälådor, djupa nog för en vuxen. På dessa värn brukade ligga lock, men en gång hade någon avlägsnat detta lock på ett av värnen. Det hade till dels fyllts med regnvatten och i detta låg en död hare, vilket svårt smärtade mitt djurälskande hjärta.

 

Vid ett tillfälle tog vår lek på övningsfältet en oväntad och för oss närmast chockartad vändning. Vi lekte som så ofta krig, vilket ju platsen onekligen inbjöd till. Pierre hade sitt automatgevär, som hans pappa köpt åt honom i en leksaksaffär i Rosengårds Centrum, och jag hade ett äkta luftgevär som också var Pierres. Vi levde oss verkligen in i leken, men plötsligt blev krigsleken i vårt tycke lite för verklig. På grusvägen intill kom nämligen alldeles riktiga soldater marscherande. Det var första och enda gången på alla år som militärer syntes till på området samtidigt som vi var där. Vi blev så rädda att vi spontant och unisont slängde oss ner i diket och strutslikt tryckte våra ansikten mot dikets vall. När vi så småningom vågade titta upp igen hade soldaterna passerat och vi kunde resa oss upp igen och gå hem till Jägershill. Jag kände mig som en ganska stukad hjälte och det är en känsla som jag är ganska säker på att min kompis delade.

Strax intill militärernas fält fanns en gräsmatta där jag minns att farbröder ofta brukade flyga med radiostyrda plan. Var lite förvånad över att vuxna på detta sätt också använde området för att leka. Dock kunde Pierre och jag bara drömma om att få så dyra och häftiga leksaker som farbröderna hade råd med. Ett sådant flygplan lär ha kostat motsvarande åtskilliga årslöner för mig vars enda inkomst var en relativt modest veckopeng.

Närmare travbanan fanns en dunge som för mig var som en smärre skog. I utkanten av denna trädsamling stod ett torn, ganska likt ett jakttorn. Där kunde man klättra upp och på så sätt få en ganska vidsträckt vy över området.

 

En gång berättade Pierre att hans farfar tagit med honom till travet på Jägersro. Detta inspirerade mig till att fråga mina föräldrar om vi inte också kunde besöka travbanan någon gång. Svaret blev ett otvetydigt nej. Att synas i en sådan miljö tyckte de var ytterst olämpligt. Mina föräldrar var nämligen pingstvänner och travtävlingar med spel och dobbel uppfattades tydligen i deras kretsar som ett syndigt nöje.

Men får man inte besöka travarrangemang så kan man väl besöka travbanan på egen hand när det inte är någon där. Sagt och gjort! Pierre och jag tog våra cyklar och klev in på Jägersro-området genom det uppklippta stängslet. Vi gick till vänster i riktning mot stallbacken. Det var ganska folktomt, även om vi passerade en och annan ryttare och några som använde apostlahästarna. Men ingen verkade ta någon notis om oss.

Efter att vi passerat stallområdet kom vi fram till själva travbanan som vi gick ut på. Vår tanke var att anordna en cykeltävling oss emellan, men det visade sig betydligt svårare än vi trott. För även om underlaget var perfekt för hästtävlingar så var det desto olämpligare att cykla på. Vi försökte, men det var nästan omöjligt. Det gick alldeles för trögt.

Istället bestämde vi oss för att utforska det torn som stod på den stora gräsmatta som banan gick i en ring runt. Vi gick uppför spiraltrappan och tittade in genom ett fönster, men där fanns ingenting spännande. Bara ett bord och några stolar, vill jag minnas.

Så vi gick tillbaka ner till våra cyklar som vi ställt på banan. Just då dök det upp en arg och skrikande man på läktarområdet - uppenbarligen en Jägersro-anställd. Exakt vad han skrek minns jag inte, men det var tydligt att han i alla fall inte hyllade vår närvaro på travbanan.

Pierre och jag greppade våra velocipeder och sprang så fort vi kunde från platsen. Eftersom mannen befann sig långt ifrån oss och dessutom på andra sidan ett staket så hade han ingen chans att hinna ikapp oss. Han gjorde heller inte någon ansats att försöka springa efter oss. Vi tog oss till fastare mark och cyklade sedan så fort vi kunde tillbaka till Jägershill. Vår upplevelse på travbanan lade vi till vår respektive barndoms alla andra äventyr. Som en intressant erfarenhet.

 

Något år senare befann vi oss med våra cyklar vid Jägersros parkering. Vi stod och hängde utanför glasögonaffären. Det var kväll och travtävlingar inne på Jägers. Då kom det fram en ung man och ville låna min cykel för att snabbt ta sig till Jägersros entré. Det skulle ha tagit honom bara några minuter att gå dit, men det var tydligen väldigt bråttom om han skulle hinna satsa pengar innan nästa lopp började.

Jag var ytterst tveksam, killen kändes inte direkt pålitlig. Men när han erbjöd mig den för mig då ansenliga summan av tio kronor lät jag mig övertalas. Han cyklade snabbt till ingången där han slängde ifrån sig cykeln på gatan och rusade in på travbaneområdet.

Eftersom jag tyckte att det var ytterst olämpligt att min hoj skulle ligga där så gick Pierre och jag dit och jag tog hand om cykeln och väntade. Så småningom kom den unge mannen ut från Jägersro igen. Men till min stora besvikelse vägrade han ge mig den utlovade tiokronorssedeln. Och min tillit till främlingar fick sig en törn.

 

Kan inte påstå att jag som vuxen besökt Jägersro särskilt ofta, trots att jag numera varken behöver mina föräldrars tillåtelse eller ledsagande. Är helt enkelt inte speciellt intresserad av travbanor. Travtävlingar känns numera inte alls lika lockande som när jag var liten och på avstånd lyssnade till Jägersros högtalarröster.

Dock har jag på senare år då och då begett mig till nämnda travbana i samband med den så kallade Gentlemannadagen på Kristi himmelsfärdsdag. Den dag varje år då det är fri entré och ovanligt många besökare flockas på området vars attraktionskraft tillfälligt utökats med ett ambulerande nöjesfält, förutom själva travtävlingarna. För en hobbyfotograf som jag bjuder dessa arrangemang på många intressanta motiv.

Vid ett av dessa tillfällen stod jag vid staketet framför själva travbanan och försökte fotografera de tävlande ekipagen. Det gick inget vidare. Banan var långt från staketet och vinkeln inte alltid den bästa eftersom det inte gick att plåta de tävlande framifrån.

Jag betraktade det lilla antal proffsfotografer som befann sig långt innanför staketet, de stod precis intill banan. Där var det uppenbarligen mycket lättare att få till bra bilder på hästar och kuskar. Intill platsen där jag stod fanns en grind i staketet, genom vilken fotograferna och andra behöriga passerade in och ut. Grinden var olåst och obevakad. Jag bestämde mig för att chansa på att ingen skulle stoppa mig om jag gick in och ställde mig bland de behöriga fotograferna.

Under resten av det pågående loppet betraktade jag fotograferna för att lära mig hur de rörde sig och betedde sig så att jag skulle kunna smälta in. Och när nästa lopp startade tog jag mod till mig, gick fram till grinden och öppnade den. Sedan gick jag med bestämda steg mot travbanan, samtidigt som jag ansträngde mig för att se så behörig ut som möjligt. Framme vid bankanten ställde jag mig ganska nära proffsfotograferna. Men inte för nära - ville ju inte ge dem tillfälle att fråga mig vem jag var och om jag hade tillstånd att vara där. Naturligtvis såg jag till att inte vara i vägen för någon och naturligtvis gick jag inte ut i själva banan.

Stod och plåtade under hela loppet och fick på så sätt flera bra bilder som jag inte kunnat ta från publikplats. När vinnaren skulle intervjuas och hyllas framför staketet så följde jag efter fotograferna dit och tog ytterligare några foton. Sedan gick jag ut genom grinden igen. Tacksam över att inte ha blivit avslöjad.

Nuvarande Jägersro invigdes 1907 och den invigningen missade jag av naturliga skäl eftersom det var 56 år innan jag föddes. Och som jag nämnde hyser jag inget större intresse för trav, men jag hoppas ändå att jag får möjlighet att besöka invigningen av den nya travsportanläggningen som planeras stå helt klar sommaren 2024. Besökte 2010 invigningen av Citytunneln och öppnandet av det nya Jägersro blir säkert en historisk händelse för Malmö i nästan motsvarande klass.