Natten betar i blåbärsriset
och vi står stilla, som om vi plötsligt glömt
något djupt i det förgångna
en sorg som oombett klipper upp såren
vant med fårsaxens klinga

och marken dricker dyvatten och kråkblod,
enar tassar mellan dunkla stenblock
och vi minns att vi haft tårar
vi minns att vi haft
något att mätta den knastrande jorden

och mossan luktar snö och brända tyger
kråkans vingar klipper sönder vinden
vi syr klänningar av himmelsmörkret
sveper henne om oss,
fäster stjärnorna med nålar