Jag vill berätta för er om Tobias.
Han som ju egentligen såklart heter något annat.
Det var han som först ställde frågan rakt ut
till mig
som om jag skulle veta svaret.

Kommer jag dö nu?

Han flåsade fram orden med svag röst.
Jag blev kall inombords
satt på huk bredvid sängen ansikte mot ansikte.
Jag hann tänka säg någonting bra
och sen slank det ur mig
känns det som att du dör nu?

Han svarade att
Ja
men jag vill inte.

Jag vill berätta om Tobias.
Han som ju egentligen såklart heter något annat.
Han som är född samma år som min mamma
vars äldsta dotter skulle kunna vara lika gammal som jag.
Om han som tycker om allt det där som min pappa
tycker om.
Liknelserna är många.
men hans ångest
har inte givit vika på två dygn.

Han tar i och säger:
Ge mig alla sprutor du har.

Jag hinner tänka tusen tankar och nånstans bara vet jag
vad jag måste göra.
Han måste få lugn.
Han måste sövas.
Men då kanske han dör.

Jag harklade mig och sa
Tobias, jag kan ge dig lugnande, så att du får sova,
du behöver inte känna såhär mycket ångest.
Han tittade på mig
med en sån där blick, som säger mig att han vet.
Han vet vad jag menar,
han vet vad han egentligen vill,
men han orkar inte mer.

Jag vill berätta om Tobias.
Han som ju egentligen såklart heter något annat.
Berätta om när
Jag stod med uppdragna sprutor på ett engångsfat av kartong,
när tog av mig den extra koftan och drog ett djupt andetag.
När jag visste att han skulle dö.

10 milligram midazolam senare,
två timmar efter den där iskalla känslan inom mig
så var Tobias död.
Hans döttrar och fru satt hos honom i sängen, nära.
Så nära.
Alldeles stilla.
Jag öppnade fönstret.
Jag grät.

”Det är lugnt nu, sov nu, du får sova, det är okej, släpp taget nu”.
Orden som blivit ett till ett mantra där inne på rummet,
orden som vi upprepat varje gång han fortsatt vrida sig i ångest,
varje sekund han kämpat emot
den lugnande effekten av sprutan,
varje gång han krampaktigt försökt hålla sig kvar.
Även fast han inte orkade.

Ångest;
ger påslag av adrenalin.
När ångesten går över,
adrenalinet går ur,
då är det bara det där
sköra,
sjukliga
skalet till kropp kvar.
Då räcker inte viljan.

Då räcker inte viljan
att leva.

Jag gick ut från rummet.
Med tomma sprutor på ett engångsfat av kartong.
Tog på mig koftan och drog ett djupt andetag.
Och jag vill berätta om Tobias.
Han som ju egentligen såklart heter någonting helt annat.
Berätta om känslan som fanns Kvar i mitt bröst
känslan av att "jag dödade honom"