Går upp vid fyra för att hinna
till mitt jobb långt hemifrån.
Ser månader och år försvinna
inte mitt jobb som en förmån!
Att jobba för att tjäna pengar
när många nu blir varslade.
De som saknar egna sängar
som pandemin helt blottlade.
Reser till den plats som kallar,
tar på mitt munskydd och visir.
De som ångesten framkallar.
när andningen försvårad blir.
Jag är på jobbet hela dagen,
instängd där som i en bur.
Otacksam och självupptagen,
hörs klagan om en delad tur.
På radion hör jag på min rast,
det pratas om alla som dött.
Hur blev jag det sopnedkast
som egoismen understött?
Känner skam vid rastens slut
för allting jag har klagat på.
Magen är mätt när jag går ut,
en varm säng har jag också.
Nästa dag är allt som vanligt,
klockan väcker mig vid fyra.
Far till jobbet helt sedvanligt,
men minuterna känns dyra!
Känner tacksamhet för livet
och för allting som jag har.
Sådant som man tar för givet
tills man inte har det kvar.