Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

20jan







Efter 10 mg imovane så sover man bättre. När jag ska lägga mig på kvällen så tar jag 1 propavan och 7.5 mg imovane. Och sedan när jag vaknar vid 4:30 som jag alltid gör så tar jag ytterligare 2.5 mg imovane för att kunna somna om. Allting blir lite som i en dimma när man tar imovane, somliga dagar vet jag knappt vilken veckodag det är. Men det är på sätt och vis en behaglig och välgörande dimma dessa trista karantänsdagar som nästan är en serie identiska kopior av varandra. Imovanedimman är som att befinna sig i en omskakad och självlysande snöglob under verklighetens askgrå duggregn.
Idag är det ytterligare en av dessa smutsgrå skånska vinterdagar där det inte är vinter och där det inte är höst, som mest är som ett formlöst odefinierbart ingenting. Utanför fönstret faller regndropparna förstrött och liksom likgiltigt över staden från en blekgrå himmel som ligger i dvala med tunga, slutna ögon. Tanken på att gå ut och gå en promenad i detta känslomässiga bårhus till landskap inger mig en bitter avsmak.
Efter några timmars videomöten på förmiddagen så ägnar jag mig åt att vidareutveckla och att optimera kampanjer på nätet. En syssla som är relativt vegetativ med somliga försonande drag när det kommer till det estetiska gestaltandet. Sedan är jag fri att sätta mig ned och skriva som jag gör för att förströ mig och att glömma. Att drömma på prosa stillar den inre malströmmens skavande brus. Det skapar en behaglig amnesti från tillvarons obevekliga monotoni och händelselöshet. Variation i dessa dystra tider är en sällsynt bristvara. Och då blir skrivandet det som ger tillvaron och dagarna dess färg och särprägel. I denna monokromt färgade existens så blir bläckhornet, i bildlig mening givetvis, ett slags nav, en bläckblå bottenlös källsjö i urskogen där stjärnornas spegelblanka avbild hägrar. En blå rymd ur vilken blekvita spöken och blommande fikonträd svävar ut i tillvaron. Det finns en längtan dit. Det finns en längtan till drömska skogar, till påtända älvors hypnotiska illusioner vilka breder ut sig frodigt ur det lilla glaskärlet, och kränger sig ut över mitt skrivbord tills mitt arbetsrum inte längre är ett arbetsrum. Jag bedövar således mig själv genom att drömma på prosa.
Och när jag skrivit klart så finner jag mig i att återuppta mitt digitala liv med alla drivor av underhållning som netflix och hbo tillhandahåller. Och när jag ligger där i soffan med rullgardinen neddragen så kan jag känna hur mitt liv rinner ifrån mig som smältande isskulpturer av möjliga handlingar och produktioner. Denna förnimmelse är dock uppblandad med flyktens välbehövliga opium. På sätt och vis så älskar jag alla serier och filmer lika mycket som jag hatar dem. Det finns en slitning mellan välbehag och avsky. Mellan glömska och liv. Och när jag sätter mig i den vita skinnfåtöljen framför säsong 19 av "Mitt fiktiva liv" så tänker jag att allt det bästa ligger framför mig, att jag snart ska bli den jag egentligen är..., ..snart om inte allt för länge....när tiden är inne......snart......snart....är allt över....men vem behöver höra sånt..? Så jag tänder några värmeljus och lutar mig in i det mjuka diset av iscensatta berättelser som emanerar från oled-tevens kontrastrika panel.




















Prosa av Androiden VIP
Läst 39 gånger
Publicerad 2021-01-20 13:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP