Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Frostrosor i spruckna vaser

Plockar stora buketter med frostrosor

Ställer dem i spruckna vaser

Och vattnar dem med ångande andetag

 

Fyller varje millimeter av hjärtats rum

Med frostbeklädda sanndrömmar

 

Försöker tina saknaden i tystnaden

Med ännu en halvhjärtad bakvänd åkarbrasa

Hela mitt väsen suktar grådis

 

Trots de vackra bucketterna

Slokar frostrosorna i avsaknaden av värmen 

Vi vill förmedla mellan varandra 

I bristen på mänskliga möten




Fri vers av Maria Sundelin VIP
Läst 200 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2021-01-22 07:56



Bookmark and Share


  Lars Hedlin
Tröstesamt och känslosamt
2021-01-25

  helenita VIP
Så fint trots sorgen!
”Hela mitt väsen suktar grådis”??
Tycker om!
2021-01-22

  Marita Ohlquist VIP
Bra text om tiden som är, vi längtar efter social gemenskap
2021-01-22

  ULJO
Frostrosor så fina
2021-01-22

  Solstrale VIP
Som en pensionerad medmänsklighet kan bli ... Frånvändheten... Din dikt vittnar om vad bristen på mänskliga möten just gör med oss, alla, men framför allt vad den gör med våra äldsta medborgare, i världen, nu under pandemin... Du skriver så vackert en säker prosaberättande lyrik med romantiska bilder kring metaforen frostrosor med liknelsen medmänsklighetens frånvaro och vad den skapa... Tack! Du skriver briljant!
2021-01-22

  Nanna X
Åh så fin tröst i avståndstider! Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor...
2021-01-22
  > Nästa text
< Föregående

Maria Sundelin
Maria Sundelin VIP