Jag var 4 år.
Grannens grabb 15 år var barnvakt och ”lekte doktor” med mig.
Jag uttryckte efteråt hemma att jag varken ville ha honom som barnvakt eller leka hans lekar.
Responsen på det var att jag skulle sluta gnälla och att jag inte alltid kunde få som jag ville.

Jag var 11 år
Klassens killar fokuserade på mina bröst.Deras vilja att få klämma och dra fick mig att på olika sätt uttrycka att det inte kändes alls bra.
Responsen på det var att jag inte skulle bry mig om det
för ”jag måste förstå och lite tåla- för det vet vi ju alla hur nyfikna pojkarna är”.
”Kärlek börjar alltid med bråk” tycks ha varit en inpräntad sanning hos många.
Efter att jag vid ett tillfälle sparkat ett smalben blev konsekvensen att jag av rektor blev uppläxad för att jag borde förstå att ingen har rätt att skada någon annan.

Jag var 12 år
Hästtjej i stallet hos medelålders man som på olika sätt
visade sitt intresse för flickor. Efter att han under kraftfull ”kram” tryckt sitt stånd mot mig gick jag aldrig mera dit.
Responsen på detta var ingen fråga om vad som hänt utan istället kritik mot mig som bara ”hatta hit och dit”.

När jag var 13 år
framgångsrikt simmarlöfte fick ny egen tränare som skulle ta hand om mig.
Hans händer tog hand om mig på samtliga sätt och jag var tvungen att ”hoppa av”.
Responsen på detta var ingen fråga utan kritik mot mig som person som inte brukade allvar eller tog ansvar för varken mig själv eller klubben.

När jag var var 15 år
Attraktivt lovligt byte för skolans ”snyggaste kille” som inte var ovan vid att få ett nej blev konsekvensen i dagens termer -regelrätt våldtäkt på sporthallens toalett. Konsekvenserna av mitt nej blev heller inte mindre utifrån vad ”kungen” sen förmedlade att jag var en som trodde att ”hon var något” .

När jag var 17 år
jobbade jag extra som servitris.Stod högt upp på en stege och kände chefens hand upp under kjolen-vände mig hastigt om och han fick min hand i sitt ansikte.Jag fick sparken. Lika bra var det jag hade ändå tänkt att gå.

När jag var 19 år
Blev sambo med min första ”stora kärlek” en 26-årig man med som han sa sig ha mycket större livserfarenhet än mig. En natt tog han det han ville ha trots mitt nej. Jag lämnade allt.

När jag var 28 år
levde jag med mannen som blev far till ”mina” barn. I samband med vårt tredje barn föddes blev hans psykiska ohälsa övertydlig. Bipolär, psykotisk och självmedicinering. Där satt barnen och jag i ett skruvstäd för som det var både underförstått och uttalat att ”man lämnar inte någon som är sjuk”. När hans hot övergick till handlingar -Helvetet på jorden. Polis, kvinnojourer, socialen,psykvård,behandlingshem ja just name it.. Samtliga maktlösa så jag lämnade till slut allt och barnen och jag levde på flykt under jorden i flera år.

10 år senare
i relation med en man som jag med tiden till fullo förstod var psykopat.Han är en man med position och makt i samhället. Det enda jag kunde göra var att lämna allt. Han har kvar sin position.Jag lämnade ALLT!

När jag 20 år senare
i kontakt med en ung helt ensam kvinna som behövde hjälp klev jag in som medmänniska. Dödshotet mot henne övergick på min person.
Mer kan jag i detta nu inte berätta men ett kan jag säga:-”medmänsklighet och myndighetsutövande ter sig samma och lika då som nu”.

Mina upplevelser är tyvärr inte unika på något sätt.
I samtliga händelser jag här beskrivit har konsekvenserna blivit endast mina( och mina barns) ja om man bortser från dom för pojkar och män som inte fått som dom ville.

I mig har det aldrig funnits någon tvekan om vad som varit ”fel och rätt” i detta men det finns små möjligheter att ensam förändra på fler sätt än att lämna och gå.

Det är en illusion att ”Våld i nära relationer” är isolerade händelser -det är ett stort samhällsproblem som genomsyrar allas vår verklighet.

Kränkningar, trakasserier och övergrepp i tex skola och på arbetsplatser har inte blivit mindre och färre snarare på sätt och vis värre för trots att vi tar bladet från munnen så tycks motståndet bli än större.

Själv har jag jag fått gåvan och glädjen i barnbarn-två flickor.
Både föräldrarna och jag vet att det inte är tillräckligt att nå självkänsla, stark självbild och förmåga att sätta gränser och säga ”nej” så länge som kollektivets tankar och ansvar statiskt håller kvar gamla tanke och maktsystem.

Vi kan så länge vi väljer att blunda och inte får tydliga konsekvenser bara föra vidare det vi fått lära och memorerat.
Illusionen av det ”svagare könet” är det hög tid att se igenom.
Ur mitt perspektiv handlar detta om medmänsklighet och respekt oavsett kön eller icke kön.
Jag tänker att människan som frånsäger sig ansvar och lägger över skuld och ansvar på någon annan är den ”svaga” och rädda.
Ja det är i medkänsla och min sanning anledningen till att jag inte ”hatar”.
Den ”stora massans” tystnad talar för mig sitt tydliga språk.
Jag känner starkt med alla som tystnat för att ingen lyssnat!
Den ”stora massan” är rädda för varför annars denna tystnad?
Eller har jag ”fel” ?
Tycker dom flesta att ”allt är någon annans fel och frånsäger sig på så sätt med automatik -delaktighet och ansvar?

Min historia är tyvärr inte unik på något sätt och exakt detta är skälet till att jag väljer att dela.

Jag är fri från tidigare trauman och det gör det för mig enkelt att berätta.

I tystnadskulturen som råder fortsätter status quo att härska!







Peace

AiA Maria den fria