Du hade legat orörlig och påklädd ovanpå din bäddade säng i flera dagar. Rummet var ständigt mörkt. Ingenting sa du. Knappt hörde jag ens dig andas. Det var flera dagar sedan du åt något. Kanske inte ens druckit. Jag satt som extravak för suicidrisken. En svag odör, som av otvättad farbror, omslöt oss. Du, en ung man, sprungen ur två kulturer. Samtidigt skymtade jag i dig en gammal man i en ungdoms kropp. Som en kloning av din morfar. Jag undrade för mig själv hur den far du alltid saknat såg ut. Hade du någon likhet med honom. Kanske din mörka hårfärg och bruna ögon.

Jag kom ihåg den gången jag skjutsade dig hem till morföräldrarna. Över koppen kaffe med kaka hörde jag dem flera gånger tala med förakt om den kultur din far kom från. Undrade hur du kände dig inombords då. Det var som om de förnekade halva dig, tänkte jag.

Jag drog mig också till minnes bilfärden till den folkhögskola du studerade på när du insjuknade. Kanske vi åkte dit för att du skulle hämta något. Eller kanske bara för att hälsa på dina vänner där. Under resan dit var du tyst. Depressionen höll dig fast i sitt obrytbara nät. När jag stannat bilen, precis innan vi skulle kliva ur, vände jag mig emot dig. Jag såg hur ditt ansikte förvandlades. Som om du drog på dig ditt friska anlete igen. Jag förundrades över detta. Och hur du under besöket på skolan framstod som en glad, pratsam ung man. Du blev nog helt slut efter vistelsen där. För någon glad ung man var du inte just då. Och så låg du här med extravak. Jag tror inte jag satt där tyst dessa dagar. Något pratade jag med dig om. Även om du aldrig svarade mig.

Plötsligt en dag hörde jag dig med skräck i rösten säga.
”Var är jag? Är jag i helvetet nu? Är jag död?”

Jag minns inte vad jag svarade dig. Men kanske var det just där och då som någonting sakta började lirka upp dig från tystnadsvärtans rike.