Likt en ensam vante, dansandes i vinden

Eller ett vitt träd på en borggård av sten.

Mina lockar vävdes samman av den tysta viskningen i luften

Snön la sig lätt över mitt huvud och bildade en vit gloria över det eldröda håret.

Dina trasiga skor som efter 1000 mil inte klarade mer

Ensamma vid en soptunna någonstans på en kall perrong.

En skrikande katt som desperat försökte gömma sig innan kylan kom och tog honom

En skrattande man, full av varm sprit på en parkbänk omgiven av demoner.

Inatt klappade Hel mig på huvudet och viskade lätt i mitt öra ”inte än, lite till. Bara lite mer”

Jag vet att jag borde resa mig upp men jag har växt fast under päronträdet i morfars fruktträdgård.

Jag har drunknat under bryggan 100 gånger senaste tiden

Mina fötter går inte framåt, bara bakåt.

Jag dansar inte längre på din gröna äng, jag kastar istappar med mina ögon och skriker så glaciärer spricker

Mardrömmar, vad vore jag utan er?