stela sjukhuskläder
hasade planlöst fram och tillbaka
genom den desinficerade korridoren

medan hösten utanför
var evig och brun

fönstrens silhuetter målade galler
på det oskyldiga linoleumgolvet
där maktens träskor lät som klubbslag
i en rättssal

den enda möjliga flykten
var en röd prince i rökrummet

eller en stunds kall nozinansömn

alla tårar tog förr eller senare slut
i brist på mening

för den enda öppna famnen
tillhörde spännbädden

och den enda tillfredställelsen
fick du ge dig själv på toaletten

all annan ömhet var förbjuden
och bestraffades

det kallades vård