Han stod och såg på henne, på hennes gestalt. Han i stort sett glodde på henne och funderade på hur han skulle göra. Vilken metodik han skulle använda sig av. Det handlade ju i vilket fall som helst om att söka förföra. Han visste precis hur ett senare skeende skull kunna komma att utspela sig, bara att det gällde att ta sig dit. När det steget väl var framdukat, så skulle inga svårigheter finnas kvar. Men som sagt, det steget kunde mycket väl vara steg två, tre eller till och med steg tio. Kanske skulle det aldrig kunna gå så långt. Han svettades inte om sina händer. De var svala, lika en bris en varm sommardag och sådär varligt mjuka. Så han stod där och funderade på hur han till slut skulle få henne så där som till sig av hunger och åtrå. Så där så att hon vill täcka hans ansikte med kyssar, krama hans smala men högst mottagliga kropp. Hennes händer skulle smeka hans kinder och hals, de skulle gå på upptäcktsfärd och han skulle vara som vax i hennes händer. Men som sagt, det gällde att få henne i detta tillstånd. Det kanske inte räckte med att vara åtråvärd, vacker och spännande. Kanske behövdes det skapas en förtrollande stämning även, där sedan i stort sett vad som helst kunde tänkas hända. Han såg på henne och undrade för sig själv, om det kanske fanns än flera sätt att vara på, att uppföra sig på. Med en luft fylld av trevande eller klämkäcka ord, lekfulla ord, smittande och smeksamma ord. Vilka allesammans skulle kunna leda fram till förstudien till finalen. Han stod lojt väntande och även hon verkade vänta på någon eller något. Kanske på ett sådant där äventyr som skulle kunna omvärva henne likt en rök från ett ljus eller en eld. Säkert var hon ibland fylld av en hunger, som bara väl saknade en sorts tändande gnista? Men spelade det verkligen någon roll vilken dag det var, bara äventyret eller löftet om äventyr, var tillräckligt lockande?


(Om bilden.
Vilken är tagen en augusti i Karlstad,
mellan 2008 och 2011, Klarälvens vatten)