Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Jag ville egentligen 'tala ut' i helt korta ordalag, men så for pennan iväg över papperet och jag bara, följde med likt vallande en stor och kraftig jycke som fått upp ett hett spår. Du vet, det där möjligt omöjliga, outtalade.


Det möjligt omöjliga





Det möjligt fullständigt meningslösa.
Jag vill kunna förklara en sak för dig.
Inte så mycket för din skull, som för egen del.

Men för att det skall få mening för mig,
så måste jag få det att se ut som om
jag försökte förklara mig själv
och min ståndpunkt för dig.

När jag läste vad jag läste,
då du skrivit vad du skrivit.
Så var det vad jag själv påmindes om,
även om jag just nu omöjligt
kan minnas vad det var.

Så var det ändå så,
att oavsett vad du själv menade,
om du nu menade något alls.
Att det skrivna, då jag läste det,
fick mig att uppleva
eller möjligen minnas något.

Som liksom en bit kork
vilken blivit som skjuten ur en kanon,
ned i ett vatten,
en vätska som just då
påminde så om vatten.

När biten kork flöt upp till ytan,
detta något, fick mig att minnas
något eget möjligen upplevt.

I vilket fall känslan och möjligen doften
om där och då alls fanns en sådan,
kom mig till sinnets fem eller åtta vrår.

Så nu när jag har fått ur mig det där
som du i din tur,
på en gång kanske förstår,
jag själv tycker mig ha förstått
mina egna intentioner i förståelsen i sig själv.

Till synes, som det kan skriva sig, yttra sig,
så finns där ibland en eller annan gemenstam nämnare
mellan den som skrivit och den som läst.

Även om det i egentlig mening inte går
att förstå en annan människa annat än,
eller i alla fall misstänka och ana det,
vad någon annan kan mena eller ha menat.

Jag förstår själv inte alltid
mina egna handlingar, tankar, känslor.

Men långt senare kanske
det likt en sådan där bit kork
ur en flaska, flyter upp till ytan.

En gång i tiden såg jag en film,
i en enda liten mening i en scen,
där en lärare, som ju var
en av de där vuxna uslingarna,
skrek ilsket, vad det såg ut som orden…
- Du din otacksamma slyngel.
Vilket fick mig att vilja ställa mig
i sympati med slyngeln.
Men senare, då jag kommit upp i ålder
och närmade mig ungefär trettio,
tyckte jag mig förstå istället den där vuxna typen.

Vad jag vill säga med det är väl att ‘tiden’ läker sår.
Eller något i den stilen.
Och ibland känner jag att jag är
på en och samma gång,
såväl ung som även något mindre ung.




Prosa av lodjuret/seglare VIP
Läst 50 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2021-01-22 10:09



Bookmark and Share


  Bodingen VIP
Ungefär som en film man såg för många år sedan och tyckte den var bra men om man ser om den nu förstår man inte hur man kunde tycka den var så bra då. Eller vice versa. "Den enfaldige mördaren" dock är lika usel nu som förr men det är ju min åsikt.
2021-01-22

  Gunwale VIP
Visst finns det en kraftig gemenstam mellan läsare och skrivare!
2021-01-22

  Horace VIP
låter härligt

som en positionsangivelse
och en kärleksförklaring
till sig själv både som
ung vuxen och fullt
vuxen i den tid
som är nu

2021-01-22
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP