Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fanny och Freja del 2

Bortsprungna katter. Underliga typer som smyger omkring i grannskapet. ”Jag vet minsann bäst, alla andra är idioter!”

Facebook. Jag var kluven till det. Nackdelen var just det, att det sällan skrevs något med lite djupare innehåll. En fördel var att det gick lätt att finna gamla bekanta över hela världen, skicka meddelanden till dem och väva ihop tiden.

Freja hade föreslagit facebook. Jag väntade att hon skulle höra av sig, och hon väntade antagligen på att jag skulle höra av mig.

Det gick ett par veckor. Till sist skickade jag en vänförfrågan till henne. Hon svarade genast. Det dröjde inte länge innan vi satt i hennes vardagsrum igen.

Vi pratade mest om allmänna saker, och om vad vi gjort och vad vi gjorde nu. Jag var arbetslös, och Freja gick på vidareutbildning, med målet att senare arbeta med vuxna med funktionsnedsättning, och gjorde nu praktik på en dagverksamhet. Det hela landade så småningom i att vi kom överens om att jag skulle vara med Fanny ibland, när Freja behövde vara ifred och plugga. Det passade mig bra. Mina dagar var ganska tradiga.


- Vet du en sak?

Jag hällde just i den lilla delen kolsyrat vatten i smeten som behövdes för att få pannkakorna sådär extra piffiga, medan Fanny vispade ivrigt.

- Jag vet många saker, fler än en.

- En människa består av sju miljarder, miljarder, miljarder atomer.

- Hoppsan. Ja, det är ju några stycken.

- Mmm... .

- Så här står vi nu då, två gånger sju miljarder, miljarder, miljarder atomer och lagar pannkakor?

- Precis.

Fanny var bara elva år, men hon kunde verkligen få en att se saker ur helt andra perspektiv.

- Och hur många människor finns det på jorden, fortsatte hon. Runt tio miljarder, tror jag. Plus alla elefanter, giraffer, loppor, myror, tallar, granar och allt annat. För att inte tala om pannkakor. Och alla stjärnor och planeter. Det blir fett många atomer.

- Pannkakor? Äter vi atomer också?

- Ja, det måste vi ju göra. Det finns ju atomer i ägg, mjöl, mjölk och allt annat också.

- I sylt?

- I sylt.

- Så det jag kommer att lägga på mina pankisar är alltså atomsylt?

- Precis.

- Det låter inte så gott.

- Men det är goda atomer.

- Och atompannkakor?

- Visst. Fanny vispade klart och ställde undan bunken på diskbänken.

Fanny var en mästare på pannkakor. I motsats till mig var hon en mästare på så gott som all matlagning. Hon följde nästan alla matlagningsprogram på teve och snokade upp de mest udda recept på Youtube. Och gott blev det. Det skulle förvåna mig mycket om hon inte hade sin framtid klar för sig.

- Nu får smeten stå en stund och gotta till sig. Sen ska vi fixa blåa pankisar.

Jag låtsades vara väl införstådd med blåa pankisar, och sa därför ingenting om det.

- Jaha, vad ska vi göra då, då, undrade jag i stället.

- Vi ska plantera om fönstren i mitt rum och putsa blommorna. Kom igen!

Det var inte alltid så lätt att hänga med i Fannys ordvrängeri, men det var bara att haka på.

Fanny var ett särdeles energiknippe. Jag kunde inte förstå var hon fick all energi ifrån. Skulle hon gå ut så sprang hon nerför trapporna, och när hon kom tillbaks sprang hon uppför, inte sällan sjungande. Att vara still var inte hennes stil.

Fanny hade förberett. Fönsterbrädan var rensad och tidningar utlagda på golvet tillsammans med blommorna. Marssolen flödade genom fönstret, som avslöjade sig i all sin oputsade glans.

- Här, putsa, manade Fanny och slängde åt mig en trasa, en fönsterraka och en flaska fönsterputs.

- Ska jag putsa? Varför det?

- Du är vuxen. Då putsar man. Jag kan trilla ut genom fönstret.

- Det kan väl jag också?

- Ja, men du är vuxen, upprepade Fanny kryptiskt, medan hon välte upp och ner på en kruka.

Sedan tog hon på sig ett par hörlurar och började knappa på mobilen, och strax kunde jag höra delar ur Svansjön sippra ut i rummet.

Fanny lyssnade på många sorters musik. Jag hade trott att hon lyssnade mest på modern musik, men hon gillade såväl Beatles som balett.

Nu satte hon igång med planterandet, av och till med kortare och längre pauser för improviserad balett.

Jag putsade. Fanny ömsom planterade och ömsom dansade med blommorna. Till sist var vi klara, och ställde oss att beskåda det vi gjort.

Rutorna var så gott som osynliga. Fanny hade arrangerat blommorna i fönsterplattan och på ett litet bord framför, så det liknade en mindre trädgård. Vi var båda nöjda, och kände att vi var i stort behov av en belöning.

Smeten hade gottat till sig. Fanny smakade av den, och fann den vara nästan perfekt. Nu fattades bara en sak: en gnutta blå karamellfärg.

Så kunde vi efter en stund sitta vid köksbordet och njuta av blå pannkakor med hemgjord jordgubbssylt.

Efter en stund la Fanny ner besticken och lutade sig bakåt. Jag anade vad hon skulle säga, och mycket riktigt.

- Nu är jag mätt. Och kramnödig. Fanny blev nästan alltid "kramnödig" när hon ätit, ett utomordentligt ord hon hittat på själv.

Just då rasslade det till i hallen.

- Mmmm, vad det luktar surströmming!

Fanny fnissade och reste häftigt. Bordet skakade till. Syltburken föll krasande i golvet.

Fanny klängde upp på Freja medan hon ivrigt talade om vad vi gjort.

- Vi har planterat om blommorna och putsat fönstren, och gjort blåa pannkakor, och..., kom får du se vad fint det är!

Fanny drog med sig Freja in i sitt rum. Och sju miljarder, miljarder, miljarder atomer satt kvar vid köksbordet.




Prosa av Bo Flodin
Läst 12 gånger
Publicerad 2021-01-25 12:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Flodin