Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
kortnovell i jagform


Antropomorfismen

Grå och slapp är hon. Med ett humör som skurit sig påminner hon om en gammal surdeg som glömts kvar längst bak i en oåtkomlig del av kylskåpet. Jovisst, en gång bubblande av energi och om än med en andedräkt från avgrunden är sådant på sin naturliga plats för surdegar och katter. Nu hittar jag henne ofta orörlig under en stol där hon i bästa fall övar på att ansätta tapeten med olika grader av dömande ögonkast - stink eyes. En långsam blinkning betyder: I natt är du min att vässa mina klor på. En snabb: Om jag bara kunde döda något. Mest bekymrad blir jag ändå när hon inte blinkar alls. De långa blickarna verkar sjunka in i tapeten i ett sorts medvetandets osmos. En utjämnande, i högsta grad urholkande process mot slutstadiet: vitklädda väggar.

Under nyvintern fanns fortfarande dagar där varje sats brottades med sin motsats. Jag vill gå ut. Jag vill stanna inne. Jag vill inte vara inne utan ute. Under dessa dagar fick en katt akta sig för att inte fastna med svansen i dörren. Hon kunde dra ut på kvalet genom att lyfta en tass åt gången från den frostklädda trallen men resultatet bidde återkommande densamma skamsna reträtt tillbaka till köksfönstret. Storögt såg hon ut mot skådespelet utanför. En dag låg den långa svansen som ett trappsteg mellan fönsterbrädet och matbordet. Domherrarnas och gulsparvarnas pendlande flykt mellan skogsdunge och fågelbord var en sorts tidsloop av björklöv som föll från de vita stammarna. Då och då gav hon ifrån sig ett otåligt, kuttrande läte. Det gick att följa hennes pupiller som ett diagram över det kortvariga solljuset; inledningsvis smala som dörrspringor för att sedermera växa till två stora, svarta fullmånar.

Sedan kom vinterns allvar och snön vräkte sig över huset som vore den pöbeln utanför Bastillien medan skorstenen ylade världens onåd bakom kalla järnportar. Viljan var redan en spik som böjts och trubbats en gång för mycket men jag sparade den i min 'bra-att-ha'-burk. Därefter har vi inte lämnat huset på riktigt. Utom för att skotta uppfarten och fräsa och hytta med näven mot de hurtigfrälsta hundmänniskorna som fortfarande vågar sig förbi. När snödiset är tjockt händer det att de tror att jag vinkar till dem. Hundarna förstår förstås.

Det handlar om att stå ut. Jag har läst för henne om hur Arkimedes försvarade Syrakusa från romarna, om grekernas belägring av Troja och senast om när Scipio anföll Numantia. Hon har då magrat som vid en belägring och pälsen har tappat all levnadslyster. Igår kastade jag ut henne. Jag ångrade mig förstås på direkten och när jag öppnade dörren smet hon in mellan mina ben som en oljad blixt. Efteråt pratade hon inte med mig under hela den dagen så jag fick fortsätta mitt berättande. Jag talade om en tidigare katt jag haft. KATLAS. Han stod minsann ut med kylan. Inte öronen då, de frös av en klar februarinatt när reviret skulle patrulleras. Stor var han också, en ensam majestät på gatan; nästan så att havsörnen inte orkade lyfta när den bar iväg med honom.

Utanför faller fin snö som himmelsmjäll medan gröten på plattan pustar och flämtar som den gör innan den bränns vid. Havregryn och tonfisk är allt vi har kvar. Och minusgrader, minusgrader ända ner till vitnande tassar och bortom biltemablå spolarvätska. Jag klafsar upp en dyster grötklafs. Efter lunch går Marklunds ibland förbi med deras usla ursäkt till vallhund. 'Vad säger du Katta? Ska vi ge'rom?!' säger jag till köksfönstret. När jag reser mig ser jag att hon legat under stolen hela tiden. Orörlig som minusgrader. En till. Jag återvänder till min gröt. Jag har märkt att den räcker längre om jag slickar i mig dem.

 

 




Prosa (Kortnovell) av 100apor VIP
Läst 73 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2021-02-19 01:25



Bookmark and Share


  Engel
Ack, Marklunds. En får stå ut.
2021-02-24

  TrollTörnTrappan VIP
Suverän närvaro! Uppskattar dessa iakttagelser, såväl dina som kattens (via dig).

Rumslighetens ambivalenta element förnimmes in i minsta detalj jo!! I stort sett varenda mening är en fröjd att få läsa.

Havre och tonfisk håller länge.. Även jag vet hur kallt det kan vara "när reviret skulle patrulleras".
2021-02-20

  Larz Gustafsson VIP
Antroposofin är av Satan.
Djur är INTE människor, utom i liberalteologers fantasi.
2021-02-19

  Ulf Carlsson VIP
"Djur har också mänskors känslor.
Djuren är ju också mänskor!"
Härlig text, välstrukturerad och med talande bildspråk.
"Biltemablå" - kul adjektiv men kanske alltför udda i den gammaldags stugmiljön.

2021-02-19

  Nanna X VIP
Så fint att du bjuder din katt på klassisk bildning. Jag brukar diskutera filosofi med min. En välskriven text med många detaljer för en kattägare att känna igen sig i.
2021-02-19
  > Nästa text
< Föregående

100apor
100apor VIP