Igår var det inte den tionde mars…

…1864 och det snöade inte. Det regnade inte ens.
Regnet piskade inte mot rutorna och vinden drev
inte skyfallet längs tomma gator. Någon ung man
sågs inte streta gatan fram och han höll inte något

trasigt paraply i den ena handen. Blixtar kunde
inte ha setts korsa himlen, över vilken ej mörka
moln drev. Den unge mannen var inte 23 år fyllda
eller ens på väg mot sitt livs äventyr. Det bodde

ingen ung kvinna i ett hus längre bort längs gatan
och de delade inte någon nyss påbörjad kärleks-
historia. Han var inte förälskad i henne och han
drömde inte om henne då och då under sin väl

levnads dagar. Han tänkte inte på hennes som nog
så lockande mun, han ville inte allt annat än kyssa
dess så då möjligt heta läppar. Trycka sin egen mun
mot den eller ens känna värmen från hennes villiga

andedräkt. Han ville inte trycka hennes heta kropp
mot sin och inte heller krama med handen hennes
ena axel. Det stod ingen flicka i något fönster på
tredje våningen i ett hus på Folkungagatan i staden

Stockholm. Hon väntade inte på ett besök vid just
den tiden om aftonen. Gräset var inte grönt i någon
liten dunge utanför och det växte ingen lönn en bit
bort vilken kunde ha synts från detta imaginära

fönster. Det var inte rejält reglat och droppar av
vätska syntes inte rinna ner över något platt glas
i dem. Den unga damen hade inte satt på sig någon
fin klänning och hon kände inte ens någon längtan

efter att kramas och kyssas. Den unge mannen var
inte hennes som infångade byte bland stadens som
unga män och han var inte vacker att se på med väl
just hennes egna ögon. Det var inte förväntan hon

hyste med hela sin varelse och det sjöng inte alls i
hennes öron som en sång i så fall mycket väl hade
kunnat höras några rader ur. Hon hade inte hört
grannens unga jänta gnola den i en sådan där liten

fönstersmyg i den välvda trappan utanför sin egen
dörr. Det fanns inga grannar och det fanns inget
hus, där var inget tak av plåt vilket skulle ha täckt
husets vind på sjunde trappstegets sjunde våning.

Det fanns inte ens någon park att se om någon som
skulle ha sett ut genom fönstren mot gatan. Solen
visste nog bättre än att skina redan nästa dag och
nästa dag skulle det inte vara den tolfte mars heller.

Det skulle inte bli någon hopstötning plötsligt av
kroppar nedanför i korsningen Folkungagatan och
Götgatan. Det lovade inte att bli en sådan där som
underbar dag i morgon heller. Historien utspelades

inte i Stockholm eller ens i någon annan stad heller,
verklig eller fiktiv. Det fanns ingen ung man som bara
hade några kvarter kvar till en ung dams port. Regnet
sköljde ej ned över hans mörka rock och de läckte inte

in i hans mörka skor. Där föll intet regn och där fanns
ingen stad att kännas vid för något ungt förälskat par,
vilket nog väl inte tänkt vara tillsammans om aftonen.
De skulle inte först ha fallit varandra i pratet från sina

munnar. Ögonen skulle inte ha funnit varandra. Hon
skulle inte ha kunnat ana hans steg i trapporna, ej ha
öppnat sin dörr efter några knackande ljud på dess
utsida. Ingenting av det där hände alls någonsin och

om du som läser tror ett ord av vad här syns vara som
skrivet. Då har du fantasi så det räcker och blir över.
Det här är ingen högst personlig historiebeskrivning
och på söders ädla höjder bodde inga släktingar till



(Om bilden. Vilken inte blivit tagen i mars, men väl i Sigtuna, för nu något decennium sedan eller mera. Och även om det är samma sorts frusna vatten i sjön, det nog inte är samma fallna snö eller ens en och samma is. Vilken fåtts att täcka den, samt få skridskoåkare att pröva lyckan på dess vintrigt kyliga yta. Ännu fanns det gott om snö i länet, om än elaka tungor ville skvallra om kommande bus med just klimatet.)