När kroppar blir trånga,
tiden resolut,
och tankarna vrånga,
på prut är det slut

Då slår vi på käften
den gud vi har valt
och skriver i häften
all ilska som malt

tills gudomen ligger och sprattlar och dör,
ja, väl är väl det!
Den hycklande tanken var ändå för skör;
det värsta vi vet!