En klassisk dikt är ren och klar,
när denna sak är möjlig
och tolkningen är uppenbar,
ja, nästan intill löjlig.
Moderna dikter gör en dum
med ordens sammelsurium
där meningen är böjlig.

Betraktaren bör kunna se,
vad diktaren har velat
och slippa diktens diarré
i ord som sig förfelat.
Att vilse gå i versens rad,
kan knappast göra denne glad,
som diktens ord har delat.

Om diktens tanke än är grå,
ja, svart som själva natta,
så kan man ändå den förstå
och kanske också skatta,
om innehållet och dess form
ha samma ändamål och norm:
att läsaren skall fatta.