Gång på gång erövra sig själv åter. Gå över och förbi. Stanna och ändå färdas. Behöva liv för överlevnad. Utkräva ansvar. Och finna sig etthundra procent ansvarig. Och ändå så skör. Spröd i dess yttersta nervände. Så låter jag mig hållas i tystnad en stund. Visst är det sorgligt på ett sätt. Och ändå fint i ett gemensamt andetag. Tyst, men inte stumt.

Hon frågar mig lågmält om min tro. Jag svarar att jag ser oss alla som sammanbundna. Likt ett oändligt trådverk av ständig förfining. Och det är inte tankarna som för oss samman. Det är inte känslorna. Och det är inte våra kroppar. Allt det är bara redskap. Hur är det möjligt att se det som inte kan skönjas, förstå det som inte kan uppfattas, känna det som inte kan förnimmas. Och ändå. Så klart närvarande uppmärksamma.

Efter kommer stillheten. Där sorgen övergår. Formar nya virvlar. Stänker glitter. Brusar.

Jag förstår att vatten är mitt element.