Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fanny och Freja del 3

Lördag. Trött. Min bristande sömn höll på att ta kål på mig.

Utanför fönstret höll koltrasten sin morgonmonolog. Tog in tidningen. Bryggde kaffe. Gjorde några lördagssmörgåsar. Inget piggare. Drog igång datorn. Kollade facebook.

Mobilen pinglade till. Freja.
”Kan du komma?”
”Visst. När?”
”Typ nu.”
”Okej, jag kommer typ nu.”

Det luktade starkt av kaffe i lägenheten. Freja drack bara kaffe på lördagar, men då kunde det bli desto mer.

Vi satte oss i köket. Fanny låg ännu och sov. Freja satt först tyst och rörde i sin kopp. Jag tänkte att hon fick bryta isen.

Efter en lång stund höjde hon blicken.

- Jag har fått gå från min praktikplats. Direkt, i onsdags.

Jag såg på Freja att hon var väldigt tagen.

- Och blivit utskälld.

Jag var fortfarande tyst. Freja tog några bloss på en imaginär cigarett och fimpade. Hon såg urskuldande på mig.

- Ja, jag har slutat, men ibland blir jag bara så sugen.

Hon fortsatte.

- Först var allt bra. Alla var så glada och trevliga. De höll på att öva på en musikal som de skulle framföra senare i vår. Men det glada var bara på ytan. Det fanns mörkare sidor hos deltagarna, men de sidorna såg inte personalen, eller ville inte se. För dom skulle allt vara glatt hela tiden. Dessutom behandlade de ofta deltagarna som om de vore små barn. Det var till och med en av deltagarna som reagerade på det, och påpekade det, utan resultat. I alla fall; en av deltagarna, Mira, fattade förtroende för mig nästan genast. Hon berättade bland annat om sin svåra uppväxt, och hur hon hela tiden tryckte ner sina tankar och känslor, alltid hade gjort så, aldrig fått släppa fram dom och inte alls vågade släppa fram dom. Dessutom berättade hon att hon varit självmordsbenägen sedan tonåren, och var det fortfarande. Jag såg på henne att hon verkligen mådde dåligt. Jag berättade vad jag fått veta för personalen, men de verkade vifta bort det.

En måndag efter lunch ville Mira tala med mig enskilt. Vi satte oss i ett ledigt rum. Jag förstod att hon absolut inte mådde bra. Hon berättade om sin trassliga uppväxt, och att hon upplevde det som om ingen brydde sig om henne. Hon kom tillbaka till sina självmordstankar, och berättade detaljer om hur hon faktiskt försökt göra det några gånger. Där och då kände jag det som om jag var hennes enda trygghet. Flera gånger reste hon sig, gråtande, och kramade om mig. Jag blev väldigt berörd. Jag tror aldrig jag fått ett så djupt förtroende från någon, nån gång.

En sak som jag då inte förstod, var att personalen flera gånger avbröt oss, och ville att Mira skulle göra olika saker, till exempel ordna med ett par byxor till musikalen. Ett par byxor var ju löjligt, om man tänker på det som kommit fram när vi pratat. Jag tyckte att det var väldigt respektlöst av personalen att störa vårt samtal, men höll det för mig själv. Jag stod på mig att vi skulle få tala färdigt, och det fick vi till slut.

Freja reste sig för att hämta mer kaffe. Jag begrundade vad hon berättat. Det lät allvarligt. Men det skulle komma mer.

Freja kom tillbaka och fyllde på koppen. Som förut satt hon tyst en stund. Så kom fortsättningen.

- Vad som var konstigt var att jag delvis kände igen mig i Mira. Hennes berättelse var på många sätt också min. Hennes trassliga uppväxt, hennes utsatthet i skolan, hennes relation till sina föräldrar, det var en hel del som jag kände igen mig i.

Hon gjorde en paus innan hon fortsatte.

- I värdegrunden för verksamheten står det; alla människor har rätt till integritet, självbestämmande och självständighet. Alla människor. Om man tänker på det, måste deltagarna ha rätt att tala med vem de vill, när de vill och om vad de vill, i verksamheten och överallt. När personalen flera gånger avbröt vårt samtal, bröt de emot värdegrunden. De respekterade inte heller vår integritet. Då frågar jag mig hur det var möjligt. Kände de inte till värdegrunden? Eller kände de till den och struntade i den? Bägge varianterna är ju lika fel. Någon respekt fanns i alla fall inte för varken Mira eller mig.

Ny cigarett, ny fimpning.

Nästa dag blev jag inkallad på kontoret. Jag hade trott att jag skulle få lite uppskattning för att jag tagit mig tid till att tala med en person som var i stort behov av att tala om sina problem. Jag hade till och med stannat på övertid för att finnas där för henne. Bara att hon öppnat sig för mig, med tanke på att hon sagt att hon trycker ner sina tankar och känslor, borde väl ha gett mig lite credd. Jag kände lugn i att ha funnits till som stöd och tröst för en medmänniska. Men verksamhetsansvarig tyckte annorlunda. Jag fick veta att syftet med att de avbrutit vårt samtal, var att de anat vad det handlat om, att de ansett att Mira verkat gladare efter en utlandsresa hon nyligen gjort, och att det vore olyckligt om någon inspirerade hennes dunkla tankevärld, med följd att hon föll tillbaka i gamla mönster. Därför skulle det vara bra om hon hade saker att göra, så att hon försköt sina mörka tankar. Sen var det också så, fick jag veta, att hon var en ”drama queen”, som bara sökte uppmärksamhet, men att det inte var något att oroa sig för. Det var ju jättekonstigt, eftersom jag visste att de visste att hon hade självmordstankar. Och ”dramaqueen!” Hennes tårar kunde inte ha varit mer äkta.

Jag inflikade: - Tankar om att ta sitt liv; inget att oroa sig för? Om något skulle hända, och signalerna funnits där…

Freja nickade och fortsatte.

- När det är så för en människa att ingen bryr sig om henne, är det då inte naturligt att hon berättar sin historia för någon hon får förtroende för, någon som verkligen lyssnar på henne? Hon skulle ju vara mer hjälpt av att någon lyssnade på henne. Vad händer med en människa som hela tiden nekas att släppa fram sina tankar och känslor? Det verkade som om personalen var osäker på hur de skulle göra med någon som var som Mira. De verkade trötta på henne. ”Ska hon börja nu igen”, hörde jag ett par gånger, när hon lite vagt försökte prata om det som tyngde henne. Hon vågade inte släppa fram sitt innersta. Men om personalen tycker att de ska avleda, och inte vill lyssna på henne, gör de ju så att hennes inre trycks ner ännu mer. Att sopa under mattan tycker jag verkligen inte är bra.

Fanny hade vaknat. Hon nickade yrvaket åt mig, och gick sedan till diskbänken, skvätte några droppar diskmedel i en kastrull, fyllde den med hett vatten och lade på ett lock till lite drygt hälften. Sedan öppnade hon fönstret, ställde sig helt still mitt på golvet, blundade och andades djupt och långsamt. Freja och jag satt tysta och såg på henne. När hon efter ett par minuter öppnade ögonen igen, drev min nyfikenhet mig till att i försiktiga ordalag fråga Fanny varför hon gjort som hon gjort.

- Det ska lukta lördag, förklarade hon. Diskmedel, kaffe och frisk luft. Då vet man att det är lördag. Så öppnade hon kylskåpet och drack juice direkt ur förpackningen. Freja var inte så glad över det.

- Vi har glas, sa hon .

- Och vi har förpackningar, svarade Fanny och tog en klunk till.

Freja reste sig.

- Förbenade unge, sa hon kärleksfullt, plockade flera glas ur diskmaskinen och radade upp dem på diskbänken.

- Välj och häll!

Fanny skakade förpackningen och saluterade.

- Trevlig helg! Juicen är ändå slut. Sedan sköljde hon noga ur juicepaketet och tog det med sig till sitt rum. Snart sipprade svag musik ut i köket: Turtles. ”Happy Together.” Fanny var inne i en sextiotalsperiod.

Freja återtog sin berättelse.

- Jag hade tidigare föreslagit för Miras stödperson, att det vore bra om hennes tid utökades från två dagar i veckan. Det var för att Mira berättat för mig att hon isolerade sig med dataspel och Youtube när hon var hemma. Nu sa jag det igen, men fick svaret att det skulle medföra en ökad kostnad. Så å ena sidan ville man leda bort en persons djupt depressiva tankar med hjälp av aktiviteter, och, som man tyckte, hjälpa henne på så sätt. Å andra sidan tyckte man att mer tid skulle medföra en ökad kostnad. Men, så kan man ju fråga sig om det egentligen skulle varit bra för Mira med mer tid, så som det var. Men det skulle väl inte heller varit särskilt bra för henne att sitta hemma och spela dataspel och youtuba. Hon kom i kläm, och de som var satta att hjälpa och stödja henne, visste inte hur de skulle göra, saknade kunskaper, helt enkelt.

- Men hur kom det sig att du blev utskälld, undrade jag.

- Jo, grejen var den att sista dagen skulle den musikansvarige och en av deltagarna arbeta med en inspelning i musikrummet. Jag hade kommit överens med en manlig vikarie och Mira om att träna på ett musikstycke, en iransk melodi med en lättare och en svårare del. När musikansvarige gav klartecken, skulle Mira, jag och vikarien få komma in i musikrummet och göra vårt. Mira skulle sjunga, vikarien spela tvärflöjt och jag gitarr. Tanken var att vi några dagar senare skulle göra låten för de andra i verksamheten, på den lilla scen som fanns i musikrummet.

Vad skulle vi göra medan vi väntade? Jag hade inget för mig, inte Mira heller, som drog runt i tristess. Varför inte göra något tillsammans? Ett par veckor tidigare hade vi samlat bilder ur lite olika tidningar, bilder som hon sparat i sin låda. Jag föreslog henne nu att vi kanske kunde göra något med dem. Det ville hon gärna, så vi satte oss i ateljén och började göra ett collage.

Vi hade inte suttit länge, när musikansvarige kom ut med en dator och en mobil, som han satte vid mig. "Jag har ett uppdrag till dig", sa han. "Kan du föra över bilder från mobilen till datorn?" "Nu", undrade jag. Han nickade. Så gick han tillbaka. Och där satt jag med en mobil, en oinloggad dator utan varken förbindelsesladd eller lösen och ett arbete med Mira. Inte heller hade jag fått veta vilka bilder jag skulle tanka över. Var det alla? Några? I så fall; vilka?

Vi fortsatte med vårt collage, och allt var lugnt. Vi var just klara, när vi fick komma in i musikrummet.

Freja gjorde en paus för att ställa undan koppen. Musiken hade tystnat från Fannys rum. Allt var så tyst. Till och med det annars så brummande kylskåpet hade tystnat.

Freja stannade ovanligt länge vid diskbänken. Hon hade ryggen mot mig. Axlarna skakade lätt. Det gick några ögonblick, innan jag förstod att hon grät.

Hon vände sig mot mig.
- Man vill vara en bra människa. Men vad får man för det?

Jag visste inte hur jag skulle göra. Visserligen kände vi varandra ganska bra nu, men kände vi varandra så bra att hon skulle acceptera en omfamning?

Jag chansade. Jag var egentligen usel på att trösta, och så mycket tröst gav jag kanske inte, men jag fanns ändå där.

Vi satte oss igen. Freja hade lugnat sig lite, och kunde fortsätta.

- Både den manliga vikarien och Mira kunde persiska. Den låt de skulle öva innehöll både gammal persiska och nyare. Mira var inte så bra på gammal persiska och ville gå undan och lyssna själv på låten innan hon kände att hon var klar att sjunga den. Men han var envis och ville att hon skulle sjunga låten där och då, direkt. Han försökte övertala henne på alla möjliga sätt. Jag såg att Mira kände sig väldigt pressad och lite rädd, hon hade tårar i ögonen. Det här som skulle bli roligt, och kanske lyfta Mira lite. Nu blev det bara trist och jobbigt. Jag kände att jag måste stötta Mira, och höll med henne i att hon skulle kunna få gå undan och öva.

Plötsligt gick Mira ut ur rummet. Vikarien blev rasande på mig. I grunden var han arkitekt. Men nu stötte han fram att han jobbat med dagverksamhet i sju år, och vem var jag att komma här och ha åsikter. Visst, han hade jobbat i dagverksamhet i sju år, men jag hade tidigare fått veta att han inte hade någon som helst utbildning i ämnet.

En sak har jag lärt mig under åren i yrkeslivet, och det är att vara lugn när någon är upprörd. Så jag var lugn, och svarade att jag hade pedagogisk utbildning. ”Jag ska gå och prata bestämt med henne”, fräste han då och, ja, han stormade ut ur rummet. Och kvar satt jag med gitarren i knät och funderade. Och nu förstod jag att alltihop hade varit ett sätt för vikarien att få credd för sin insats, som ”musikpedagog”, och nu hade allt blivit totalpaj.

En stund senare fick jag veta att områdeschefen skulle komma och prata med mig. Tydligen hade vikarien talat med personalen om vad som hänt i musikrummet, och någon hade ringt till överkuckun. När hon sedan kom, fick jag allt vänt mot mig. Hon var väldigt missnöjd, men framför allt väldigt arg. Hon skällde ut mig totalt. Jag var bara där som praktikant, fick jag veta, och skulle göra det som personalen sa. På morgonplaneringen hade de till exempel sagt att jag skulle vara i datarummet, där hade jag inte varit. Fast när jag kom dit, var det bara en deltagare där, upptagen med att spela spel. Vad skulle jag gjort i datarummet? Rullat tummarna? Personalen visste att där bara var en. Samtidigt gick Mira runt och hade tråkigt. Skulle det inte vara bättre om hon och jag gjorde något tillsammans, i stället för att vi båda skulle gå runt och ha tråkigt? Men nej, jag skulle ha pratat med personalen, så skulle de ha hittat på något för Mira att göra. Om allt gått riktigt till, skulle jag haft verksamhetschefen som handledare, men någon handledning fick jag aldrig. Hade jag fått det, kanske allt det här aldrig hänt.

Freja såg mot Fannys dörr innan hon fortsatte.

- Chefen malde på. Om jag kommit överens med en ur personalen om att träna på ett musikstycke med Mira, och Mira hade en idé om hur det skulle gå till, och personalen en annan, så var det personalens ord som skulle gälla, punkt, slut, tydligen även om det var en arkitekt utan utbildning i arbete med funktionsnedsatta. Jag förklarade för chefen att Mira känt sig väldigt pressad, och att det hade varit bättre för henne och hela idén om hon fått göra på sitt sätt. Men det tyckte inte chefen. Och om överförandet av bilder till datorn, hade jag heller inte haft något val, enligt chefen. Det skulle ha skett genast. Att det var, som jag ser det, respektlöst att bara slänga fram en mobil och en dator och kräva en insats av mig, och plötsligt avbryta det Mira och jag gjorde, det fanns bara inte i chefens värld. Jag fick också veta att jag varit ohövlig mot personal i samtalet med Mira. Jag hade höjt handen avvärjande när jag sagt att jag ville att vi skulle få prata färdigt. En av chefens slutsatser var att jag engagerat mig för mycket i Mira.

Jag satt på den anklagades bänk, men försvarade mig med att jag tyckte att det jag gjort var rätt och riktigt. Chefen, tyckte tydligen att det var rätt och riktigt att skälla ut en praktikant, och att det var fel att visa medmänsklighet. Allt var väldigt bisarrt. Det jag fick höra sist var ändå riktigt märkligt. Jag förbjöds av chefen att kontakta någon av deltagarna efter jag slutat. Hon sa inte varför, och jag kom mig inte heller för att fråga för jag vart så förvånad. Vem var chefen att bestämma över vilka kontakter jag har? Samtidigt visste jag att flera i personalen hade kontakt med deltagare på facebook, twitter och annat.

Värdegrunden igen: Alla människor har rätt till integritet, självbestämmande och självständighet. Alla människor. Det verkade som om chefen inte heller hade kläm på det. Sen undrar jag om det är såhär chefen också är mot sina medarbetare. Risken är nog stor, och i så fall är hon absolut inte lämplig som chef. Jag kände mig så förminskad och förnedrad och känner det fortfarande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och en sån person ska chefa över en verksamhet för funktionshindrade??? Ja, jag var inte välkommen tillbaka.

- Jag antar att du berättat allt det här för din skola?

Jag var överraskad av hennes berättelse. Det som skulle varit en meningsfull praktik för henne, hade blivit något helt tvärtom. Och framför allt; hur skulle det bli för Mira?

- Ja, men vad som kommer att hända vet jag inte. Fast jag oroar mig för Mira. Hur kommer det att gå för henne? Jag skulle vilja kunna fortsätta lyssna på henne, hålla om henne, ge henne en kram när hon mår dåligt och behöver det. Jag vill hoppas att hon minns mig som någon som brydde sig om henne extra mycket.

Freja reste sig, samtidigt som Fanny kom glatt inhoppande i köket. ”…imagine how the world could be, so very fine, so happy together….”











Prosa av Bo Flodin
Läst 14 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-01-27 11:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Flodin