Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag var 27 år.

Jag var 27 år när jag älskade med en kvinna för första gången. 27. Det är sådant som det brukar skämtas om. Det finns komedifilmer om sen debut och alla skrattar och tycker det är kul. Den som är sen måste ju vara en misslyckad person eller hur? Nu var det ju inte min första sexuella upplevelse med en kvinna utan den kom långt, långt tidigare.

Jag kan fortfarande minnas hur den kalla vinden som for genom omklädningsrummet talade om för oss småpojkar att historialäraren hade kommit. Hon hade lektioner för högstadieeleverna och vi var ju bara 7-8 år gamla men det hindrade inte henne från att välja att gå genom vårt omklädningsrum för att "ha möte med gymnastikläraren". Hon brukade älska att titta på när vi duschade och ibland ville hon ta på oss. Detta var på 80-talet och ingen vuxen brydde sig. De viftade bort det med att vi bara skulle vara glada att hon tyckte om oss. Det var inte förrän långt senare som jag insåg att hon var pedofil. Jag kan inte säga med säkerhet att det var detta som var anledningen till att vissa av oss pojkar valde att sluta duscha efter gymnastiken. Det blev så illa att till och med rektorn hade samtal med oss om vikten av att duscha. Det var snuskigt annars. Det var det som var problemet. Att VI var snuskiga om vi inte duschade...

Historialärarens besök pågick hela tiden fram till jag gick i 4:an. Det var då hon gick i pension. Då hade grunden till en stor del av min skeva syn på mig själv lagts men det var någorlunda lugnt ett tag, tills jag var 13. Då hände så det som kom att påverka mig för resten av mitt liv. En kvinnlig släkting, någon jag skulle kunna lita på, tvingade mig att tillfredställa henne. Det är länge sen nu men jag kommer fortfarande ihåg hur hon särade på benen och med händerna öppna sig själv för att därefter begära att jag skulle röra vid henne. Det var väl någonstans där som jag gick sönder på riktigt.

Det var mycket som pågick runt mig under min uppväxt men en sak har hag förstått i efterhand. Inom mig bar jag på ett mycket djupt sår, ett sår ur vilket det rann var i form av extrema skamkänslor. Skam är ett ord jag egentligen inte tycker om men jag använder det här ändå. Jag såg mig själv som mycket, mycket smutsig och i mina ögon var det mitt fel. I mina ögon var jag äcklig och det var så jag förutsatte att andra såg mig, kvinnor främst. Som till exempel när jag vid ett tillfälle bytte om på jobbet och en kvinnlig kollega kom in (vi hade gemensamt omklädningsrum). Jag var inte naken, hade väl byxorna vid knäna, men jag bara stod där och visste inte vad jag skulle göra. Hon bad om ursäkt och gick ut medan jag stod där och kände bara hur det brände av tårarna som började komma. Det värsta var inte att hon kom in när jag bytte om. Det värsta var att hon hade sett hur äcklig jag var. När jag senare tog mod till mig och pratade med henne om det sade hon att hon inte alls tyckte att jag var äcklig. Jag är inte säker på att jag än idag vågar lita på att hon var ärlig.

Fysik närhet är svårt för mig. Jag kan inte ta något så enkelt som en kram om jag inte är helt beredd på att den ska komma. Det är mer än en person som har undrat varför jag rycker till när de omfamnar mig. Vad ska jag säga, vad kan jag säga? Att jag måste hålla mitt smutsiga inre i schack så de inte ser det? Jag minns särskilt ett tillfälle när en kollega gav mig en kram och blev överraskad när jag ryckte till. För henne var det ingenting i den kramen men för mig var det allt eftersom jag faktiskt hade lite känslor för henne. Det blev en häftig strid inom mig mellan mina känslor för henne och mitt äckel inför mig själv. Men det var inget hon skulle få veta.

Jag var 27 år, som sagt, första gången jag älskade med en kvinna. Det var i samband med mitt första förhållande, med H, och nu när jag tittar tillbaka på mina förhållanden inser jag att jag alltid har sökt mig till kvinnor som behandlat mig illa. Jag har gått från bestraffning till bestraffning, från kvinna till kvinna som dömt ut mig som människa. Från okvädningsord till okvädningsord. Någonstans har jag inom mig funnit bekräftelsen på att det är fel på mig när min partner talat om för mig att de tycker det är ofräscht om jag har råkat bli svettig under älskog.

Nu, när jag har passerat halva mitt liv, kan jag inte minnas när jag var intim med en kvinna sist. Mitt senaste förhållande tog slut för länge sen och det blir nog det sista. Det gör inte så mycket intalar jag mig. Det är bäst så. Då slipper jag smutsa ner någon annan. För det måste vara mig det är fel på. Varför skulle jag annars ha varit med om de där händelserna för så många år sen? De måste ha sett mig och tänkt att här hade de en som redan var skadad vid födseln? Kan det inte vara så? Det måste vara så.

Ibland önskar jag att den där varma, vackra, majdagen med fåglarnas kvitter utanför fönstret när jag var 27 år aldrig hade skett. Då hade jag inte behövt veta det jag vet nu. Då hade jag kanske aldrig behövt skriva det här...




Övriga genrer av Bandy VIP
Läst 219 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2021-01-27 18:16



Bookmark and Share


  Anya VIP
Mycket starkt berättat på ett skickligt sätt. Jag hör verkligen berättarrösten. Känner igen mig i vissa delar.
Vill så gärna trösta diktarjaget och säga att allt ordnar sig, men jag kanske skulle ljuga? Håller med Cikoria blå....kanske ska diktarjaget söka hjälp?
Tack för mycket välskriven och stark text. Sparas.
2021-05-03

  Connie VIP
Stark och utlämnande text. Mitt hjärta brister när jag läser!

Jag har själv blivit utsatt och har verkligen svårt att vara nära någon eller vara intim i relationer. Nu är det många år sedan detta hände så jag vet inte ens om terapi skulle fungera.

Hör gärna av dig, vi kan kanske ha nytta av att prata ut om våra problem. Kram
2021-05-03

  Cikoria Blå VIP
Det finns större förståelse och medvetenhet för sådant nu. Sök hjälp. Om det är en uppdiktad historia så får den du diktar om, söka hjälp.
2021-01-28

  Kajsa Karin VIP
Sorgesam historia och det smärtar att det är din men det finns hjälp. Tar man emot hjälpen och förlåter sig själv finns det en väg ut ur mörkret. Du är aldrig skyldigt till det andra utsätter dig för. All kärlek åt dig! <3
2021-01-28

  angela Täubert fd Jansson VIP
Tack för en totalt utelämnande livshistoria. Den gör ont att läsa men är också ett bevis på att det vi får uppleva och blir utsatta för i barndomen kan sätta djupa spår i själen.
2021-01-27

  ung skribent VIP
Sök hjälp
2021-01-27
  > Nästa text
< Föregående

Bandy
Bandy VIP