Flanerar bland stråk av
vita liljors ensamhet.
Där hon alltsomoftast
strosar för sig själv.
Utan att döma. Utan att känna.
Men det är inte riktigt sant.
Från gryningsljusets dalgång,
samma djupa tankar bland lila
slöjmoln. Förvandlas till vilsna,
vissna geparder ur sin trolska
sagostund ruva.
Men inte utan att sträcka sig efter
månskenet. Det som förde henne hit.
Tröstar sig med chokladpraliner inslagna i guldfolie.
Den omedelbara njutningen för tankarna till
helt andra stunder. Rodnande. Men ingen ser henne.
Men i hennes värld är hon ständigt iakttagen.
Kanske av berguven. Kanske av stjärnhimlen.
Nakna tårar rinner. Glömmer nästan bort vägen.
Men hon vet att där de stränder av videung slutar.
Där tar verkligheten över. Hon blundar och hennes bara fötter
möter det mjuka som av regnbågens färger.
Att glömma är att minnas. Hon trevar efter sin diktsamling.
Endast några sidor. Endast några rader. Endast en titel.
Men i hennes värld den är komplett.
Och så får det också vara.
En stund.
I detta ögonblick.
Som vi kallar nu.
Blyertsgrå.