Forumet, ordverkstad, poetisk lek
oboj
går på det upptrampade vana
låter fingrarna fånga röna
som vinden ger liv, kittlar
i alla fall i tanken på stigen där jag går
där tanken är fri -
det är vinter
och jag är naken
bär en falsk inbillad päls
fryser
när jag passerar dammen
ett krossat hjärta av is
ett kastat ölglas mitt i natten
blir till en slags metafor
stålsätter mig på en bänk
och hör röster som talar till mig
som om jag väntar på ett varsel
som att något ska hända, vända, förändras
men allt blir till ett mummel, ohörbart
som om allt handlade om dig utanför mig
och jag hör klapprande avtagande försvinnande steg
som om jag vunnit på trav
genomlidigt alla krav
och landat på ett café
där mina frusna fingrar
får värme av en kopp chokla
gör mig gla
gör mig gla
gör mig gla