Varje dag stannar jag upp, ser på annonsen jag satt upp på dörren till frysen och minns en liten händelse ur hennes liv.

Idag var det hur hon skrattade när hästen vi ägde satte fart ut på en åker för att äta enris, högaktningsfullt struntande i ryttarens protester. Igår var det hur hon och brodern grävde i snön som små. Imorgon bli det något annat.

Jag gav inte mina barn ett perfekt liv, men de hade mig och de hade roligt.
De har fått med sig hyfs, att man håller ihop i familjen och filosofin "att kan man planera resan, då får man åka".

Hon planerade sin livsresa, men följde inte den utstakade vägen. Målet för resan kom alldeles för tidigt och hon lämnade mig med mina minnen.

Det är en isande tystnad som drar igenom mig när jag igen frågar mig "varför?".